KALM (1742) 1746 så som Ängkafle, Alopecurus ("en fjerdedels-väg norr om Arboga vid en bäck i tämmeligen ymnoghet").

Idiokorofyt. Mycket hemerofil. Ej i ävjebroddsamhällen, eljest ungefär som A. geniculatus. Dessutom: Potentiellt naturliga, måttligt fuktiga sumplövskogssamhällen vid Mälarens stränder; högvuxen (obetad) graminid- eller örtdominerad, mesohemerob fuktängsvegetation; frisk-torr, hemerob ängsvegetation (ca 30 %-ig konstans i skiftande torrängsvegetation); hemerob ängsgläntvegetation (i äldre parker alltid ett av de dominerande gräsen); talrika fuktiga-torra, euhemeroba ståndorter (ungefär som Phleum pratense).

På kvarvarande strandängar vid Mälaren, så som S Trådarön i Irsta, bildar den tillsammans med Deschampsia cespitosa ett karakteristiskt tuvsamhällen på medelfuktig mark, innanför den yttre, fuktigare Calamagrostis canescens-zonen.

Mera översvämningskänslig än de båda föregående Alopecurus-arterna; i gengäld långt mera uttorkningstolerant.

Förr odlad som vallväxt, åtminstone sedan 1830-talet: "---Herr Löjtnanten Carl von Post, har på en nyodling af 10 tunnland vid Gäddeholm användt frön af ängskafle, som är en ypperlig grässort och för klimatet tjenlig." (Landshövdingens femårsberätt. 1832–36.) Enligt HÅRD AV SEGERSTAD (1952) sällsynt i Värmland i början av 1800-talet, allmänt utbredd först genom vallodling. I Uppland föga vanlig under 1700-talet (ALMQUIST 1965). Samma ökningsförlopp kan ha ägt rum i Västmanland; något som dock saknar stöd i urkunderna (allmän i hela området enligt WALL [1852]).

Form breviaristata Beck: T.ex. Ängsö Ö avtaget till Berg, åkerdikesren; en klongrupp mellan två normala, företrädd av såväl skenbart borstlösa som delvis kortborstade skott 1977(!). För övrigt inte antecknad men sedd flerstädes(!). Troligen lika vanlig och betydelselös form som Elymus repens f. arisratum.