strandbräsma

Uppgavs av Neuman (1884) från Hallandsås, Stensån [och dessutom från ådalen vid Margretetorp på skånesidan av Hallandsås]. Uppgiften finns inte med i Neuman & Ahlfvengren (1901) vilket bör ses som bevis för att uppgiften var förhastad.

Strandbräsma växer på översvämmade sötvattensstränder i Mellansverige. Dessutom är den sedan mitten av 1980-talet känd från en lokal vid Falsterbo i Skåne (Kraft 1987).

Kindberg & Sundblad 1854.

Strandbräsman är ettårig och konkurrenssvag. Den växer på tidvis översvämmade stränder av närings ­rika sjöar på driftvallar och på bar jord, ofta i skrevor på strandhällar. Arten tycks ha en stor vilande frö ­reserv i området och kan dyka upp i mängd på blot­tad jord för att snart åter försvinna.

Europa, Asien. I Sverige i ett band över Mellan ­sverige från Vänern till Mälaren.

Två raser tycks finnas, dels en ursprunglig, dels en nyinvandrad som sprids med prydnadsväxter.

Blomberg (1865a) konstaterade att växten ej var ovanlig vid Storhjälmaren. Senare har den setts utanför Hjälmaren på ett fåtal lokaler. Som mycket konkurrenssvag försvinner den snabbt från enskilda lokaler genom uttorkning eller igenväxning.

1; en (möjligen två närbelägna) lokaler i Nedre Bergslagen: Nora N Ringshyttan 1911 (BINN. 1921; GB, 5 utvuxna ex. och några groddplantor). Striberg 1910 (Bergdahl, BER) -12 (Vahl., UPS: dike) (P. Larsson enligt SAM. 1923a). Larsson torde ha sett växten ungefär vid samma tidpunkt som de övriga. Enda funna kollekt av honom (annan art, GB) är daterad 1911 (Ringshyttan).

[Ännu en lokal har spökat i litteraturen: Västerås-Barkarö: Fullerö. Uppgiften kan spåras tillbaka till andra upplagan av HARTM. flora (1832), där den, mot Hartmans vana, anförs utan sagesman. Lokal upprepas i florans alla följande upplagor och övertas sedermera av TROIL. (1860), IV. (1877) och HAM. (1956). Dock syns, utöver Linne, Hallstahammar och Swartz (av vilka ingen veterligen iakttog arten i Västmanland), ingen botanist före 1832 ha ägt kännedom om Fullerös vildflora. Hartman själv torde inte ha exkurrerat i Västmanland. Inte heller upptas lokalen i WRANGELS lilla artmonografi (1822) eller i den härav föranledda följdskriften av W AHLENBG (1822). Svensk botanik (1819) nämner blott Wrangels 1815 funna Åkerö-lokalen. Därmed tämligen uppenbart, att Fulleröuppgiften bygger på missförstånd eller förväxlad. Gissningsvis har förblandning skett med den från Fullerö 1824 av WI KSTRÖM publicerad C. impatiens. Knappast har det uppländska Fullerö avsetts (härom inga antydningar hos ALMQ. 1965).

Enligt HAM. (1956) dessutom funnen i "Viker" = skrivfel för Nora.]

932 Cardamine parviflora L.

This species has a wide lowland distribution. The species s. str. (subsp. parviflora) occurs throughout Europe and Asia and subsp. virginica (L.) O. E. Schulz (syn.: var. arenicola [Britt.] 0. E. Schulz) in N. America. The species has occasionally been introduced into waste places, for instance in Norway and northwestern N. America (Porsild and Cody 1980, p. 346). Totally the species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 144 and map 135). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 187.

Status: i sen tid inkommen som adventivväxt, troligen spridd med ridhästar, men på en lokal etablerad sedan 20 år. Först uppgiven 1984 från ovannämnda lokal i Falsterbo (JKt 1985).
Förändring och hot: endast uppgiven från ovannämnda lokaler varav den i Malmö nu är utgången och den i Falsterbo är ytterst individfattig (1 ex 2004, ÅSv inv.). Nationellt rödlistad (EN) och fridlyst.
Kommentar: B, granskare KAO.

Liksom först bergbräsma och senare skogsbräsma har även strandbräsma kommit ut som ogräs med plantskolevaror. Den uppges som trädgårdsogräs från Värmland (Värmlandsfloran 1995:2).