På Mälarslätten ännu spridd, för övrigt tämligen sällsynt men funnen i sen tid i alla regioner. Anhopning i SÖ torde främst hänga samman med gårdarnas täthet.
Utbredningstyp: S1.
Första fynd
HIS. 1831 (Skinnskatteberg s:n). [Urtica urens hos BERGIUS 1764 avser sannolikt Urtica dioica.]
Ekologi
Epökofyt. Handelsträdgårdar (inklusive växthus) samt näringsrika, euhemeroba ståndorter vid äldre bebyggelse: vanligast rabatter, köksväxt- och potatisland, stundom gödselupplag (gammal, multnande gödsel), avträden, hönsgårdar, omgivning av uthus. Sällsynt ladugårdsbackar med humusrikt grus.
Mullartad, väldränerad, starkt näringsanrikad (framför allt kväverik), euhemerob mineraljord. Utvecklas ej i nya, humusfattiga, otillräckligt bearbetade rabatter på lera, inte heller i vallars och sädesåkrars förhållandevis humusfattiga matjord.
Xenofyt. Arkeofyt. Förr säkerligen vanligare, särskilt i städerna enligt äldre källor. Minskar genom rensning och allt knappare tillgång på lämpliga ståndorter genom asfaltering, torpnedläggning, köksväxtodlingens nedgång osv. Torde i någon ringa mån ännu tillföras nya lokaler, varvid flera handelsträdgårdar utgör spridningsbaser. Längst konstaterad i Kärrbo: Lindö [1880-talet] (A. E. Luhr, LUHR) -76(!: kanten av övergiven köksträdgård).
