HISINGER 1831 (Skinnskatteberg s:n). (Dessförinnan många gånger publicerad som odlad; jfr nedan.)

Troligen ej idiokorofyt. Undantagsvis dock på potentiellt naturliga ståndorter (lokal agriofyt): fuktängssamhällen i övre geolitoralen vid näringsfattiga vatten, t.ex. vid Hedströmmens lagunsjöar i Skinnskatteberg(!).

Här och var i hemerob, vanligen betad, gärna limnogen fuktängsvegetation. Omkring 30 %-ig konstans i olika typer av hemeroba torrängssamhällen Vanligast i frisk ängs- och ängsgläntvegetation (konstant i gamla bergslagsvallar) och på många slag av torra-friska, euhemeroba ståndorter; ej åkrar och annan ofta omgrävd jord.

Edafiskt anspråkslös på torr- lätt fuktig, ej starkt sur, humusrik-mullartad eller humusfattig mineraljord utan mosstäcke. Öppet ljus. Konkurrenssvag. Betestålig.

Xenofyt(?). Arkeofyt. Alltsedan vallodlingens början (1700-talet) ett av de viktigaste fodergräsen. En av de första, som i Västmanland prövade detsamma, var Salakyrkoherden F. B. v. Schwerin: ännu inte 1797 (då endast rödklöver användes enligt LILJEBLAD 1797) men 1804 (ARNDT 1807). Efter 1820 regelbundna rapporter om timotejodling på skilda håll (i sockenredogörelser, landsh:nas femårsberättelser m.m.).

Vad som uppfattats som växtens "vildformer" (jfr. NORDENSKIÖLD 1945. HYLANDER 1953) ses ännu här och var, ehuru i frekvens långt mindre vanliga än "kulturformen". Några skillnader i de olika typernas ekologi har jag inte kunnat uppfatta.