Tämligen sällsynt på Mälarslätten, i Skogslåglandet och Ö. Bergslagen; traktvis vanligare (spridd-lokalt tämligen allmän) i V. Bergslagen. Troligen på fler lokaler i sistnämnda område än som framgår av utbredningskartan. (I Nora-Lindetrakten känd under namnet "bergslagsklocka" enligt F. Andersson, Karlsro.) Åtminstone i Bergslagen bofast, både i kalk- och silikatområden, så också på minst en lokal på Mälarslätten (se vidare nedan). Är något kalkgynnad; den ojämna fördelningen torde för övrigt mest bero på spridningsslump. Utbredningstyp: N1 (pU).
Första fynd
WAHLENBERG 1824 (Skinnskatteberg s:n). G. C. Timm manuskript 1818 (Västanfors: Skeppmora).
Ekologi
Epökofyt. På samma slags ståndorter som C. cervicaria. Ekologi likartad.
Till stor del nog ergasiofygofyt, för övrigt xenofyt. Före odlingstiden, dvs. före cirka 1700–1800-talet, sannolikt invandrad till Sverige österifrån. Dess ursprung knappast diskuterat i svenska floraarbeten, där vildväxande bestånd blott brukar karakteriseras som "vildformen". ALMQUIST (1965) anmärker: "Av gammalt även mycket odlad, men kulturformen blott någon gång förvildad (och då tillfällig). Annars tydligen spridd med hö eller frö, knappast före 1800-talet" Några kulturformer hos denna mycket variabla art låter sig knappast urskiljas i Västmanland (möjligen frånsett vissa moderna(?), mörkviolettblommande "superba"-typer, som nu sprider sig i tomtgränser och på ödetomter, vanligen utan att genom frön avlägsna sig därifrån). Att delar av populationen kan antas vara förvildad beror på den ofta starka anknytningen till äldre bebyggelse (ibland till parker eller parkliknande anläggningar). Att i det enskilda fallet bestämt peka ut om en förekomst från början förvildats eller om den inkommit med t.ex. främmande frövaror är dock svårt.
Troligen neofyt. Syns ha haft ungefär samma utbredning under 1800-talet. Följande exempel på beständighet förtjänar nämnas: Dingtuna: Hallsta [cirka 1915] (Lundblad enligt SAMUELSSON 1925) -77(!: 150–300 m N om gården i dikeslänt mellan grusväg och åker samt längs S-vänt, lövängsartat ekbryn mot åker). Grythyttan: Björskogsnäs [1904] (H. E. Johansson enligt SAMUELSSON 1925) -70-talet (E. Andersson). Fettebergstorpet 1895 (Svedberg, SBG) -76(!: landsvägslänt). Guldsmedshyttan: Fanthyttans kalkområde [1850-talet] (Wall manuskript: Magnushagen) -76(!: bl.a. riklig längs landsvägbrynet mot Mårdshyttan). Linde: Efter landsvägen/järnvägen mellan Lindesberg och Råsvalen 1918 (G. Neander, S) - 76(!). Lövåsen 1920-talet (Broddesson manuskript) -80(!). Nora S: Hammarby (Vahlkvist enligt SAMUELSSON 1925) - (FÜHR 1973; + Rättarhagen och Djupedalen) -80(!; + Karlsro, Nygård S-ut m.m.). Västanfors: Högbyn (WALL 1852) - (WINKLER 1972: ängsmark). Skeppmora 1818 (se ovan) -74(!: landsvägrenar, -dike, -slänt, igenväxande åker). På sistnämnda samt på flera av de övriga lokalerna åtskilliga insamlingar under årens lopp.
Variation
Blomfärg, hårighet, bladform m.m. växlande. Bladformen skiftar mellan olika bestånd mellan brett lineär, smalt hjärtlik och brett hjärtlik. I det tämligen individrika beståndet i ängsartad vegetation på Torrvarpssunds V. strand i Grythyttan (först iakttagen 1960 av Almquist) ingick 1976 exemplar av alla skiftande bladtyper, tillika av alla d:o blomfärger (mörkviolett-ljusviolett-rent vit). Kanske röjer denna mångformighet artens brokiga, genetiska bakgrund. Någon större systematisk betydelse har den knappast. Såsom extremformer har urskilts:
Form elliptica Kit.: Västmanland (NEUM. 1901). Nora S Hammarby 1936 (K. Holm, OREB, 2 ex.).
Form trachelioides Neum. pro var. ("blad groft och ojämnt tandade ---; sidoställda hufvud på förlängda grenar"): Linde N Gusselhyttan 1873 (Hamnström enligt NEUMAN 1901). Det ark, varpå Neumans beskrivning grundades, nu i LD. De blombärande grenarna, utgående från bladvecken, är vanligen upp till cirka 8 cm långa. – Nära samma plats samlad av G. Neander 1918 (järnvägen vid andra banvaktarstugan N Lindesberg); väl överensstämmande med Neumans beskrivning. - Ett liknande exempel också från Dingtuna Hallsta 1927 (Wollert, VÄ): alla blomsamlingar på intill cirka 5 cm långa grenar; i övrigt erinrande om den lineärbladiga typen med tämligen regelbundet finsågade blad. Aldrig återfunnen På denna lokal (1929, 1943, 1977). - Dessa typer borde sammanfattas under "ramosus"-namn snarare än som C. trachelium-lika former.
Form flore alba: Dingtuna Hallsta [cirka 1915] (Lundblad enligt SAMUELSSON 1925) -27 (Wollert, VÄ; tagen tillsammans med violettblommiga)†. Grythyttan Björskogsnäsvägen 1950-talet under några år (E. Andersson)†. Torrvarpssund, 1 ex. bland violettblommiga. 1976(!). Guldsmedshyttan Usken Ö-ut [1960-talet] (Lindesbergs biologiska förening till länsstyrelsen i Örebro 1971). Skinnskatteberg Nytens tegelbruk 1898 (Svedberg, SBG)†. Västanfors Skeppmora, par ex. bland violettblommiga 1974(!).
