Allmän utom inom sammanhängande, uppodlade områden i SÖ (i de barrskogsfattigaste slättsocknarna sällsynt-tämligen sällsynt); känd från alla delområden. Utbredningstyp: U.
Första fynd
HISINGER 1831 såsom Pyrola s. (Skinnskatteberg s:n).
Ekologi
Idiokorofyt. Begränsat hemerofil. Vanligast i barr- och blandskog (stundom ren lövskog av Betula/Alnus) av fuktig ristyp och våt fräkenristyp. I förstnämnda typ gärna i övergången mellan Sphagnum-Polytrichum-samhällen och vegetation på torrare mark, i sistnämnda helst på träd- och blocktuvor. Här och var i barrskog av frisk-nästan fuktig blåbärsristyp. Väl anpassad till skogsvegetation på kalkrik mark, då ibland i torrare miljö: fuktiga-torra stråk i Pinus-Juniperus-Brachypodium pinnatum-samhällen, kalkhälltallskog med tunt humustäcke, t.ex. Grythyttan: strandberget vid Gruvudden, flera ex. i torr, lavrik, nästan hedartad vegetation(!).
Som apofyt gärna i dikad sumpskog, i igenväxningsvegetation kring kalkbrott, även på torr mark, samt i Bergslagen på euhemeroba ståndorter: banvall av sand i f.d. hagmark (Nora N: Björknäs, riklig, blommande). Enstaka fynd vid block på skogsstigar.
Fuktig(-frisk), näringsfattig, ofta rätt sur mår och sumpskogshumus; i kalkområden kalkmull av olika typer, delvis rendzina; frisk-torr, euhemerob mineraljord vid tillräckligt hög nederbörd. Skugga-halvskugga.