På Mälarslätten samt i övrigt längs järnvägar och i tätorter allmän; f.ö. tämligen allmän-spridd i kulturtrakter. Utbredningstyp: U.
Första fynd
POST 1844 (Köping: Karlberg). Agardh [ca 1812] ("Westmannia"; LD).
Ekologi
Idiokorofyt. Mycket hemerofil. Ursprungligen klippväxt i måttligt sur- alkalisk omgivning. Flerstädes i potentiellt naturliga ängssamhällen å kalkklippor (Arboga, Sala, Viker m.m.), kalk- och grönstensklippors avsatser, t.ex. i Arboga, Karbenning, Ljusnarsberg (Långbrobergets stup), Västanfors, Viker(!), samt i vissa (i mer eller mindre eutrof omgivning belägna) silikatstrandklippors skrevor och sprickor, t.ex. Ängsö flerstädes, Sörkvarnsforsen i Hallstahammar S(!).
Ca 25 %-ig närvaro i hemerob silikattorrängsvegetation av olika slag (örtbackar, markhällar, backberg). Än vanligare apofyt i kalktorrängar. Påtagligt gynnad av hyttslagg och annan varp i Bergslagen Ofta på andra torra, euhemeroba ståndorter, gärna på sandig-moig mark: banvallar och -slänter, stationsområden (konstant), vägkanter, planer, täkter, skärningar, grusstigar, badstränder, murar, blockfogar, diverse ruderat ängsvegetation. Rabatt- men ej åkerogräs. Trivs på kvarvarande torvtak i Bergslagen, var säkerligen förr mycket vanlig takväxt.
Torr, ej starkt sur- alkalisk klipp- och annan ängsmull; vanligen humusfattig, torr euhemerob mineraljord. Förutom till hällmark särskilt väl anpassad till grovpartikelrik (även storgrusig- småstenig) mineraljord. Konkurrenssvag. Ljusälskande.
Under de sista hundra åren spridd i stor skala längs järnvägar och många nyanlagda vägar. På rymliga, euhemeroba ståndorter ibland vidsträckta bestånd.