Allmän i hela området Utbredningstyp: U.
Frekvensen lägre på Mälarslätten än annars. Kan vara lokalt riklig där, t.ex. Västerås S: Ekdungen N Hamreskolan(!); saknas helt på andra. liknande ståndorter. där den vore given i andra regioner (t.ex. lundgläntor, lövbryn). Dylik inkonsekvens i uppträdandet tyder på, att spridningen i Sydöst i någon mån för nuvarande är ofullbordad. Kanske vanligare i gången tid, tillbakaträngd under 1700- och 1800-talet genom landskaplig kalhet, betesgång m.m.
Första fynd
HIS. 1831 (Skinnskatteberg s:n).
Ekologi
Idiokorofyt. Mycket hemerofil. Källflödessamhällen (Philonotis-samhällen). Samhällen i fastmarksövergångar på kalkrikkärr och starkt sluttande och genomsilade silikatrikkärr (rotad i kärrtorv). Gran-, bland- och lövskog av frisk-fuktig örtris- och frisk örttyp. Diverse potentiellt naturliga lövgläntsamhällen.
Apofytiskt i mesohemeroba ekvivalentsamhällen: utglesad skog, ängsrenar, parklundar, lövhagar, bryn m.m. Förr säkerligen mycket framträdande i slåtterängar (så som den ännu är på fragment av sådana i Dalarna). Föga på euhemeroba ståndorter: främst igenväxande åkrar och vallar, gamla dikesslänter.
Variation
Form flore alba: Ett 15-talet noteringar, varvid exemplar med antocyanfärgade ådror torde ha inbegripits. Enligt Almq. [1950-talet] i Norberg: Kärrgruvan och Ramnäs: Kungsskogsberget vid Virsbo med "ljusa" blommor.
Allt rör isolerade smågrupper eller enstaka exemplar, utan förbindelse med den traktvis rådande, ljusblommig ras, som är känd i Övre Dalarna och Norrland.
"Var. parviflorum" H. v. Post (honformen) uppgavs först av POST (1844) från Köping och har sedan föranlett åtskillig uppmärksamhet. Den är emellertid inte ovanlig och kan förväntas, varhelst arten uppträder.