Allmän på Ängsö; tämligen allmän på Ö. Mälarslätten och i NÖ. Skogslåglandet; spridd-tämligen sällsynt i övriga Sydösteuropeisk-västasiatisk växt, vars starka fäste längst i SÖ troligen är betingat av där rådande, (tämligen starkt) sydligt kontinentala klimat. N om Mälarslätten kanske i längden bofast endast på vissa, edafiskt särskilt gynnsamma ståndorter, såsom på öppen hyttslagg (och annan varp), på branta banvallar och i d:o åsskärningar. Som torrängsväxt av betydelse endast på Mälarslätten (se nedan). Utbredningstyp: U.
Första fynd
WAHLENBERG 1826 ("Vestmanniae ferrimontanae ad Skinnskatteberg rarius et farsan adventitia"). Wahlenberg manuskript 1821 (Skinnskatteberg: åker på sluttning Vid Broby, "tycktes vara advena").
Ekologi
Epökofyt. Mesohemerob torrängsvegetation: Mälarslätten i cirka 7 % av 125 undersökta provbestånd (1977) (på olika underlag men blott i ett fall av nio i betad omgivning). Skogslåglandet i ett av 60 (åssand). I Bergslagen okänd som torrängsväxt. På euhemeroba ståndorter däremot gärna i torrt och varmt läge: slagg, annan varp, täktkanter, skärningar, banvallar, stationsområden. Andra ståndorter: utfyllnad, vägrenar, -slänter; förr åkrar, vallar, myrodling. Någon gång i frisk ängsmark i kulturgränsen.
Oftast humus- och finjordsfattig, torr, föga sur, euhemerob mineraljord; N-ut slagg- och åsgynnad. Torrängsmull i ett mindre antal fall. Förr odlingsjord. Sparsamt funnen på lera - obeständig? Ljusälskande. Beteskänslig.
Xenofyt. Alltsedan 1700-talet införd både med sädes- och vallfrö. Enligt KOLK (1955) så sent som under 1950-talet tämligen vanlig inblandning i olika svenska vallväxtutsäden. Undantagsvis förvildad Primäruppgift visar, att den var ovanlig i N. Västmanland i början av 1800-talet WALL (1852) uppger en utbredning med drag av den nutida (redan allmän i Ö. Mälartrakten). Senare mycket järnvägsspridd. Under dess tid som vall- och åkerogräs slutligen allmän i V. Bergslagen (BINNING 1921). Denna slutade före 1950-talet, varefter populationen överallt torde ha gått tillbaka i frekvens.
Följande historiska notis av TOLF (1899a) belyser det ovan sagda: "Bland de synnerligen goda mossodlingarne inom Vestmanlands län träffades sålunda flere, å hvilka ogräset hade fått - man kan väl säga - ohejdad! Utbreda sig. Detta var framför allt förhållandet med en mängd vallar, vid hvilkas besåning tillbörlig vigt tydligen icke blifvit fästad vid utsädets renhet. På sådana vallar voro utan gensägelse baldersbrån (Matricaria inodora) och färgkullan (Anthemis Tinctoria) de besvärligaste ogräsen.”
Variation
Form discolor Fr. pro var.: Hallstahammar S Hallsta; Kolbäck Yllesta (Iverus 1877).
