Som påpekas under Arabidopsis suecica innefattade samtliga de förf., som före Iverus publicerad lokalen från Västmanland, under det av honom använda namnet både A. suecica och C. arenosa. Fastän skillnaderna mellan arterna redan 1843 påpekats av FRIES i Mant. III och åtminstone antytts i HARTM. flora 1849, gäller detta också Hamnström i GELLERSTEDT (1852). Framgår av att Hamnström framställer Arabis thaliana ß hispida och A. suecica, tagna ur Hartm:s nämnda arbete, som synonymer. Avser dock där olika typer: den förra "huvudf. ", var. borealis (C. arenosa), den senare den nydöpta ß macilenta (A. suecica). Rent teoretiskt kan, att döma av beskrivningen, den art, som Hamnström nämner från Nora, vara just C. arenosa: "på Nora stads torg 1846 stora och vackra exemplar!". Storleken dock inget absolut bevis. En notis om invandringssättet finns i en minnesanteckning från Nora av BRATT (1945): "Torget fyrkantigt och kullerstensbelagt, delvis gräsbevuxet. I en flora lästes om en särskilt 'rar' växt: 'Växer på Nora torg'. Den lär ha dit kommit med en rysk spannmålsfora. Nu torde den vara utrotad." Det sistn. är riktigt. Om resten vore det, skulle detta tala för C. arenosa. Hur ryktet uppstått och fortplantat sig är tills vidare obekant.
Vad gäller andra källor, där denna lokal publicerats under samma namn, nämligen hos WALL (1852) och (med Hamnströms utsatta signatur) THEDENIUS (1855), kvarstår givetvis samma oklarhet. Av den senares två övriga Hamnström-lokaler, Grythyttan: Kärvingeborn och Finnhyttan, gällde den senare A. suecica (belägg av Hamnström 1854, LD).
Färre förbehåll kan anföras inför en annan uppg. Före Iveri tid: Nora: t.ex. Skrikarhyttan 1863 (Ohlss. manuskript såssom. A. a. var. borealis). O. urskiljde också den av honom som allmän uppfattade A. a. var. macilenta (= A. suecica). Lokal publicerad av SAM. (1923a).
[Däremot torde "ß macilenta " hos TROIL. (1860) inte tyda på närmare förståelse för skillnaden mellan denna och den som huvudformen upptagna ß borealis. De förklaras kort och gott (på delvis från WALL 1852 övertagna lokal) växa tillsammans A. a. ß boreal is torde hos båda främst avse A. suecica (se denna).]
Ännu mycket allmän i Västra Bergslagen; tämligen allmän-spridd i Skinnskatteberg, Västanfors och Norberg bergslag; för övrigt spridd-sällsynt Saknas - frånsett vid och nära några järnvägsområdet - nästan helt i Östra och S. Västmanland: s slättbygder men återkommer S härom i Södra Arbogas sand- och moräntrakter. Gränslinjen för mera sammanhängande utbredningen sammanfaller tämligen väl med övergången från övre Västmanlands sand- och morika jordarter till de lägre trakternas leror och grövre moräner. Klimatfaktorer syns sakna betydelse. Utbredningstyp: N1.
Första fynd
lverus 1877 (och 1875) sås. Arabis arenosa var. borealis ("tämligen almän"). Före honom medvetet urskild i Ohlssons manuskript 1863 (Viker: Skrikarhyttan); se nedan.
Ekologi
Epökofyt (eventuellt lokal agriofyt). I motsats till A. suecica mycket sällsynt i potentiellt naturlig vegetation: Solbohällarna i Sala, kalkklippäng(!). Ovanlig också i hemerob torrängsvegetation: ett fynd i örtbacke, tre på markhällar, allt i Bergslagen(!). Mest på euhemeroba ståndorter: sand-, grus- och slaggplaner, järnvägsområdet, industritomter, grustag, kalkbrott, varp, banvallar, vägkanter (ofta tillfällig), tegelskärvsmark (vid gamla tegelbruk), kolhögar, -bottnar. Fortfarande rätt vanlig i Bergslagens försvinnande flerårsvallar, ibland ymnig (Nora, Skinnskatteberg). Torra gräsmattor: Guldsmedshyttans herrgård 1978(!). Säterbo kyrka 1974 (Löfgren). Några fynd på kyrkogårdsmurar och andra kallmurade anläggning vid bebyggelse. Förr nog riklig på nyupptagna myrodlingar (ALMQ. 1929 s. 549 samt uttalande av TOLF 1899a, se under A. suecica).
Ett mått på artens trogenhet som järnvägsväxt ger följande närvaroprocent inom under 1970-talet undersökta stationsområdet (antalet provområden inom parentes): Mälarslätten: 18 % (11), Skogslandet: 40 % (15), Bergslagen: 93 % (15). - Förekom fram till 1950-talet på ytterligare en rad nu nedlagda hållplatser. Och småstationer (delvis vid sedan upprivna spår), både på Mälarslätten och i Skogslåglandet.
Klippmull (Norra Västmanland); torr, moig-grusig, gärna humusbemängd-mullartad, euhemerob mineraljord; varp m.m. (Förr ytligt bearbetad kärrtorv.) Ljusälskande.
Xenofyt. Först påvisad i Sverige omkring 1840 (Norrköping, införd med ballast). Härefter med vallfrö raskt spridd inom stora delar av landet. Sannolikheten av närvaro i Västmanland före 1850 ovan diskuterad. Belagd först fr.o.m. 1870-talet, tidigast Viker: Bengtstorpet 1878 (Reut., LD, UPSV). (Ett tidigare år, 1872, anförs av SAM. [1923a] efter ett belägg av N. A. Joh. [Skrikarhyttan, LD]. Arket ifråga är dock A. suecica.) Som den kallas "rar" i Ohlssons manuskript 1863 och utpekas endast från en lokal, är tänkbart, att spridningen tog fart först under 1860–70-talet Bevarade belägg avspeglar inte den snabbhet, med vilken den erövrade Bergslagens vallar och sandmark. Nedom Bergslagen främst järnvägsspridd. Första säkra fynd i Skogslåglandet och på Mälarslätten dock vid landsvägen: Säterbo: Kvarnsjön 1884 (O. G. Blomberg, LD, 9 ex.). Till följd av ändrade odlingsförhållanden m.m. sedan några decennier stadd på retur i hela området Ofta enstaka-smågruppvis och ibland tillfällig; i fleråriga vallar i Bergslagen stundom mängdvis (nu alltmera sällan).
Variation
Den i Västmanland förekommande populationen är genomgående vitblommig samt, så vitt känt, mestadels bienn (möjligen ibland annuell).
Lokaler
Bland recenta lokaler nedanför övre Skogslåglandet, där arten visat sig beständig under något längre tid, kan nämnas: Arboga Toftsjötorpet, landsvägen + åker [1950-talet] (Almquist)-73 (Löfgren: Tofta). Hallstahammar S Kring Brukets martinverk, ymnig 1950-talet (Almquist HMALMG. 1970: tämligen riklig). Malma Gisslarbo [1950-talet] (Almquist) -75(!: gamla kolhögar m.m.).
På talrika lokaler (varibland ett 15-talet stationer och anhalter) i nyssnämnda område ej återfunnen under 1970-talet.