Allmän på Mälarslätten samt i Östra och Nedre Skogslåglandets kulturtrakter Har i övrigt över hela linjen uppgetts vara allmän eller tämligen allmän, vilket emellertid inte torde vara förhållandet. I Bergslagen och Västra Skogslåglandet snarast spridd, begränsad till ståndorter med föga sur- alkalisk markreaktion och välutbildad mull, ofta hassel- eller ädellövmull. I de högre områdena framförallt i små hassel-, lind- och almdungar, i parker och tomtlövsnår samt på kalkmark. Mindre edafiskt nogräknad nedom Bergslagen, gynnas den troligen av de låglänta trakternas temperaturklimat. Utbredningstyp: S1.
Första fynd
HAMMARSTRÖM 1813 (Ljusnarsberg s:n).
Ekologi
Idiokorofyt. Mycket hemerofil. Rikare ängsskogssamhällen På genomsilad-måttligt torr mark.
Apofytiskt i sådanas kulturfaser (lövgläntor, aspdungar, björk- och andra lövhagar osv.), i mesohemerob, frisk ängsvegetation och på åtskilliga euhemeroba ståndorter: skärningar, slänter, renar, osv.; gärna i anslutning till bebyggelse (lövsnår, gräsmattskanter, ladugårdsbackar, orensade rabatter). I Bergslagen i diverse samhällen kring kalkbrott, också på igenväxande varp. I alla dessa miljöer vanlig; ovanlig däremot, även N om Mälarslätten, i all torrängsvegetation (fåtaliga fynd i örtbackar och på lövklippor, vanligen obetade nedom Bergslagen (Fig. 60).
Genomsilad-måttligt torr, föga sur-alkalisk mull; helst humusrik-mullartad, euhemerob mineraljord. Underlag växlande. Skugga-öppet ljus. Sällsyntheten i torrängsvegetation dels en följd av dålig anpassning till stark markuttorkning, dels av känslighet för betning av sådan. I frisk ängsvegetation tämligen betestålig.
Variation
Form flore alba: Hallstahammar S Sörkvarn (Iverus 1875)†. Hed Bernshammars station, grässlänt 1951 (Almq., S). Munktorp S Hovgården (LUNDM. 1924). Kungs-Barkarö Hällgården 1953 (Ham.). Rytterne Flintavik 1957 (Almq.). Sala Fiskarbo [nära Skuggan] 1946; Åkra 1950 (Mor.). Tillberga S Hedensbergs park 1931 (SYLVEN 1931; Woll., VÄ). Västerås 1898 (Woll., VÄ).
Subsp. montana (Koch) Hämet-Ahti: Subsp. montana-lika typer, mer eller mindre utpräglade, förekommer här och var, ofta samväxande med subsp. sepium. De avviker enligt författarens erfarenhet inte från denna i fråga om frekvens, utbredning och autekologi.
