Allmän (särskilt på öarna)-tämligen allmän i Östra Mälarområdet; ett fåtal lokaler runt Galten, västligast till Kung Karl: Reutersberg 1951 (Ham.) -77(!) och möjligen Köping: Ängeby, 1 exemplar 1955 (Almq.) (om ej = föregående). Sydlig, värmekrävande. Svensk, klimatbetingad NV-gräns. Utbredningstyp: S12.
Högre upp i landskapet antecknad då och då, t.ex. Hubbo: Jädra på kulle 1945 (Walld.), Kumla (ett par lokaler). Sannolikt misstolkad Malus x domestica, som stundom uppträder med nästan kala, någon gång t.o.m. helt kala blad. Den av HULTEN (1971) karterade förekomsten i Sala grundar sig på äldre angivelser av "Pyrus malus" (fr.o.m. BERGSTRAND 1851), vilka emellertid inbegrep också M. x domestica. I detta fall säkert denna.
Första fynd
FLYGARE 1766 (Ängsö: "ubique crescunt").
Ekologi
Epökofyt. (Eventuellt reliktapofyt: se nedan.) Inga lämpliga refugier i potentiellt naturlig vegetation återstår i vår tid. Tänkbara vore lövbryn till naturligt öppna klippkrön, men trädet klarar tydligen dåligt uttorkning (och köld?) i det oftast tunna humustäcket. Ekologi liksom föregåendes lik bl.a. Pyrus communis'. Mycket livaktig i mälarsträndernas ädellövhagar, där den sprider sig till ett "ogräs". I vegetation med slutet trädskikt endast tynande, snart bortdöende exemplar.
Akolutofyt? Arkeofyt. Förekom i värmetidens kulturlandskap, möjligen också i dess naturlandskap. Om sistnämnda var fallet, kan den nu, i likhet med Crataegus-arterna och kanske Prunus spinosa m.fl., betecknas reliktapofyt.
Variation
Form med päronformade frukter: Västerås-Barkarö Högholmen 1923 (Sernander manuskript 2) - (WALLD. 1955: "lever kvar ehuru betänkligt tynande ") (WALLD. 1970: "Det är endast få år sedan den försvann."). Några konserverade frukter från detta träd förvaras i Rudbeckianska skolans i Västerås biologiska samlingar.
