Allmän på Mälarslätten och i östligaste Västmanland; spridd-tämligen allmän i SV; i övrigt spridd i kulturområdet upp till ca 310 m ö.h.: Nordvästra Hällefors: Stora Tomsjöntorpen, torr vägslänt(!). Den lägre frekvensen N Mälarslätten beror på hög nederbörd och låg uppodlingsgrad, ej på temperaturklimatet. Särskilt i Bergslagen felar lämpliga, mesohemeroba ståndorter; där i hög grad hänvisad till euhemeroba d:o. Utbredningstyp: S1.
Första fynd
HIS. 1831 (Skinnskatteberg s:n). "Sedum" i Hulphers manuskript 1757 syftar troligen på denna art (utefter vägen mellan Västerås och Romfartuna: Gunsta).
Ekologi
Idiokorofyt. Potentiellt naturliga hällglänt- och blockkrönssamhällen i kalkhälltallskog, t.ex. Arboga: Kalkugnsberget(!); öppna kalkklippängar, så som Sala: Mergölenområdet(!); i silikatområdet på lövfallspåverkade, öppna klippkrön och -hyllor samt på kobbar och strandklippor i eutrof omgivning (Mälaren, Väringen).
Mycket hemerofil. Hög närvarograd i all slags mesohemerob torrängsvegetation Tämligen vanlig på diverse torra, euhemeroba ståndorter med lågvuxet växttäcke: åstäkter, planer, skärningar, kalkbrott, murar, varp, S-vända källarkullar, spårområdet, ibland torra gräsmattor (helst på sand) m.m.
Torr, föga sur-alkalisk ängsmull; vanligen näringsfattig, torr, humusfattig eller humusbemängd, euhemerob mineraljord av växlande textur. Underlag i ängsvegetation Mycket skiftande. Ljusälskande. Konkurrenssvag. Betesgynnad.
