10; för nuvarande mycket sällsynt, efter 1920 endast tre fynd, alla i Bergslagen (lokal 8–10). Som bofast i Sverige sydlig. Liksom följande sannolikt känslig för låga vintertemperatur. Huruvida i längden varaktig i någon del av Västmanland återstår att se. Utbredningstyp osäker.
Första fynd
IVERUS 1875 (lokal 3). Först funnen 1847 (lokal 7).
Ekologi
Osäker epökofyt. Åtminstone i regel hittills tillfällig. Vägrenar, gräsmattor, bangårdar och liknande - Ekologiska krav otillräckligt kända.
Xenofyt. Tämligen sen neofyt, föga äldre än på primärlok. (7), troligen inkommen med vallfrö. De sist upptäckta förekomsterna tydligen med gräsfrö (vid besåning av vägslänter på 8, gräsmatta på 9 och kanske banvall på 10). På 9 tillsammans med Luzula luzuloides - samma insåningstillfälle? I så fall kanske kvar sedan sekelskiftet eller något tidigare. Hittills ingen tendens till fortsatt spridning på egen hand.
I Kontinentaleuropa vallväxt. Prövad också i Sverige, bl.a. i Örebro län (men förmodligen i Närke) enligt GUMMAELIUS (1846): i mindre skala, "särdeles på kärr-och mossjord".
Lokaler
Mälarslätten: Kung Karl 1 Kungsör 1863 (Widmark, VAS). Kolbäck 2 Strömsvik 1920 (Lundman enligt SAMUELSSON 1923a). 3 Yllesta (Iverus 1875). Munktorp S 4 Stenby 1920 (Lundman enligt SAMUELSSON 1923a). Västerås S 5 Västerås, Berget 1879 (C. H. Johansson enligt SAMUELSSON 1923a; JOH).
Skogslåglandet: 6 Fläckebo s:n (Thorvall enligt SAMUELSSON 1923a). Västervåla 7 Engelsberg 1847 (C. H. Johansson enligt SAMUELSSON 1923a; JOH).
Bergslagen: Hällefors 8 Efter nya landsvägen Hällefors-Hammar 1954–58–? (Lindberg). Ljusnarsberg 9 Kopparberg, Stora Gården, grässluttning 1935 (Almquist). Skinnskatteberg 10 Skinnskattebergs stations spårområde (kanten), bestånd om ca 0,5 m2 1975(!).