Nästan konstant i kalkområdet. I silikatområdet förr spridd i V. Bergslagen, fyra 1800-talsfynd i Mälarområdet. Arktisk-alpin växt med tämligen vidsträckt utbredning också i mellersta Sverige. Edafiskt krävande – minst i Bergslagen, där dess uppträdande på silikatlättjord kanske underlättas av vissa nordliga klimatdrag. Hög nederbörd jämte bruten topografi spelar i varje fall in. Förmodligen starkt slåttergynnad. I silikatområdet synnerligen få fynd efter slåtterepoken. Liknar ekologiskt i olika avseenden Selaginella selaginoides och Linum catharcticum. Äldre utbredningstyp, åtminstone som antropokor: N3. I framtiden kanske: Kalk.
Första fynd
WALL 1852 (Norberg: Klacken; Nora N: Grecksåsar; lokal 2). Först dokumenterad av C. H. Johansson 1847 (Norberg: Klacken; JOH). (Här ännu kvar.)
Ekologi
Idiokorofyt. (Mycket) hemerofil. Förekomster i potentiellt naturlig vegetation i vår tid ovanliga. Dessa i kalkrikkärr-myrkantsamhällen i och nära fastmarksövergångarna; delvis övergående i fuktängssamhällen: Hällefors: Skomakartjärns S-spets, Pinus-Molinia-Sphagnum warnstorfii-samhällen med Frangula alnus m.m.; Sala: SV Karl XI:s schakt, Betula-Salix-samhällen (båda !); Guldsmedshyttan: Dyrkatorps dolomitbrott NV-ut, rikkärr (EKHOLM 1978); Västanfors: kärr nedom Lindbo kalkbrott 1974 (Nordin); Viker: kalkkärr V Älvlången [Röjängen?] (KRUSENSTJERNA 1967). Jfr troligen stabil fuktängsförekomst vid skogsbäck N Bjursjön i Skinnskatteberg på för nuvarande röjningspåverkad mark: MALMGREN 1976: Sk 29. Undantagsvis torrare: låg kalkhäll med tunn jord i sjökärrbryn vid Åsbosjön i Nora N (!).
Samväxande arter ofta bl.a. Cympylium stellatum, Tomentypnum nitens, Equisetum palustre, Molinia, Linum catharticum, Polygala vulgaris, Selaginella selagionoides, Eriophorum latifolium. Samma följe, jämte andra ängs växter, på dess hemeroba kalkståndorter, lågvuxna, hävdade eller ohävdade fuktängar: slåttermark, kraftledningsgator, omgivning av kalkbrott, renar, strandstigar m.m. Delvis även på silikatståndorter: desamma, förr i synnerhet genomsilad slåttermark.
Den direkta anledningen till den starka minskningen på Mälarslätten är torrläggning och uppodling av de forna växtplatserna. Huruvida växten på dem var beroende av slåtter är okänt men tänkbart - eftersom den saknas på kvarvarande, betade fuktängar. Möjligen framförallt av källflödeseffekter, varvid vattnets salt halt höjts vid kontakt med undre, marinajordlager (t.ex. 2, 3). En betydande minskning i Bergslagens silikatområde måste antas ha skett efter slåtterns upphörande (jfr Linum catharticum).
Lokaler
Mälarslätten: Arboga 1 Kalkugnsberget (skogen vid Källängen, Källängen) 1887 (Tärnlund enligt SAMUELSSON 1923a; JOH, LD) -28 (Tärnlund, S) -40, -43 (Kjellmert, GB, KJN, LD, UPS) - (MALMGREN 1972a: period. översilad kalkhäll i markytan i sluttande kraftledningsgata). Dingtuna 2 †Lospånga i Dygroparna (Lagerlund enligt WALL 1852). Kungsåra 3 †Stora Kvistberga [Kilsta mosse] 1879 (A. E. Luhr. LUHR). Munktorp S 4 †Stavs ängar (IVERUS 1877). Rytterne 5 †Stora Ekeby nära Åholmen (Iverus 1877). - [Osäker: Köping: Jämmertuna N-ut (C. K. Åhman genom Svedberg enligt SAMUELSSON 1923a).]
