Tämligen allmän i Mälarområdet. Ovan Mälarslätten tydligen kalkbunden: tre lokaler i Sala och Viker. Sydligsydligt kontinental, värmekrävande. Utbredningstyp som idiokor: S12. Som antropokor: S10.
Första fynd
POST 1844 (Köpingstrakten: passim).
Bygdenamn och bruk
Tillmättes förr magiska egenskaper, därför odlad före 1800-talet BERGSTRÖM (1895 sid. 85) anför efter Arboga Sockens Känning (Lohman manuskript ca 1780): " En valbjörk [= vanligt äldre namn för getapel] i lgelsäters skog höggs ned af en skeppare i Arboga. Han vardt dödssjuk. En klok gumma rådde att lägga spånor på stubben. Så blev han frisk." LOHMAN (1737): " Man kunde wel uti en ny § ännu anföra några sälsamma ting, såsom en Wal-biörk, hwilken en tid stod i Jacob Petres gård wid Rådhuset [= slutet av 1600-talet, då J. P. bl.a. var rådman i Arboga], högre än Kyrke-Tornet, mycket underlig at påse (Palmsk. in Mscr.) ---." Trädets förmenta storlek har kommit SERNANDER (1933) att tvivla på arttillhörigheten. Själv berättar BERGSTRÖM om en getapel i Brattbergets N-sluttning i Arboga: "Sist bjuda vi läsaren på en vandring till lemningarne af Svens kapell. De väldiga ekarne kring kapellet äro försvunna. Endast ett brakvedsträd växer utanför dess korvägg, som förr. Der gingo medeltidens menniskor och fingo sin helsa åter. Blott beröringen af trädet ansågs gifva helsa och krafter igen." ("Brakvedsträd" är felskrivning för getapel.) Nedhöggs för några år sedan, troligen i naturförskönande syfte, men har skjutit ett 10-talet stubbskott; återfunnen av Löfg., visad mig (MALMG. 1978a).
Att sistnämnda träd verkligen var odlat och detta kanske rentav nästan så tidigt, som B. förmodar, kan inte uteslutas. Man järnföre DYBECKS (1842) beskrivning från Kungs-Barkarö: "Här lemne vi åsen och begifve oss vester ut öfver de vattensjuka engderna till Barkarö kyrka ---. På Kyrkogården, omkring 1 1/2 aln från Chorväggen, finnes under en mycket gammal 'valbjörk'* en ohuggen häll ---. *Rhamnus catharticus kallas i Bohus Län Vahlborg. --- Trädets blad och blommor menas vara af synnerlig verkan i sjukdomar, ja blotta vidrörande! deraf skall hela."
Ekologi
Idiokorofyt. Mycket hemerofil. Troligen ursprunglig i vissa naturliga lövgläntsamhällen (vattenställen för vilda djur, lundbryn kring klippängar osv.) och lövgödslade klippavsatssamhällen. I potentiellt naturlig vegetation för nuvarande i Badelunda: Björnön N Björnöändan, klippstup mot Mälaren, flera småträd (se bild vid lmpatiens parviflora). Småplantor ej ovanliga i sluten-nästan sluten ädellövskog, oväxtliga på grund av ljusbrist.
I nutiden för övrigt apofyt: lundbryn, utglesad, frisk ängsädellövskog, lövdungar vid gårdar och byar, lundhagar. Sparsam i annan, betad eller igenväxande hagmark. På några håll helt ljusöppet i åbrinkar och vägdiken.
Frisk-tämligen torr, ej för grund mull, helst lövmull; sällsynt humusrik-mullartad, euhemerob mineraljord. Underlag skiftande, ej lerbunden. Halvskugga-öppet ljus. Tycks betestålig.
Utbredning densamma under 1800-talet. Ej beståndsbildande. Ofta långlivad.
Lokaler
Nordligast vildväxande:
Mälarslätten: Björksta 1 Hanvad (Almq. enligt SAM 1925) -52 (Hyl.). Hallstahammar S 2 Sörkvarn (Iverus 1877) - (MALMG. 1970: större snår bakom mangårdsbyggnaden i Kolbäcksåns brink samt en grupp längre V-ut i åkanten). Förefaller inte från början odlad. 3 Berg s:n (Iverus 1877) - (MALMG. 1970: Frössvi i bydunge). Sankt Ilian 4 Hovdestalunds lund, bryn mot Svartån 1977(!).
Skogslåglandet: Sala 5 Nära Gudmundstorp (ABR. & WALLSTEN 1979).
Nedre Bergslagen: Viker 6 Gamla Viker (BINN. 1921). Nu nedhuggen enligt I. And. 1955. 7 Älvhyttan, 1 exemplar 1955 (I. And.) - (EKH. 1975: N-ut intill landsvägen).
[Osäker: Kila s:n (Bergstrand enligt WALL 1852).)
