Författaren ansluter sig helt till den av HOVDA (1973) och i Flora europaea (bd 2:311) hävdade uppfattning, att arten (enligt HOVDA a.a. dess var. adenocaulon) i fråga om blomfärgen naturligt varierar mellan vit och rödaktig. Exemplar med olika blomfärg således ej artskilda. Möjligen företräder de olika (ekologiskt fullständigt överensstämmande) färgraser. E. saximontanum Hausskn., som hos LID (1974) betecknar den vitblommiga komponenten men som i verkligheten (enligt HOVDA 1973) har blekröda-röda blommor, är hittills inte alls påvisad i Västmanland. Inte heller den vitblommiga E. ciliatum Raf., inkommen i sen tid på skilda håll i Skandinavien.
Båda färgtyperna varierar mycket i fråga om blom- och bladstorlek, behåring m.m. Möjligen är vitblommiga typer oftare mycket småblommiga än de rödaktiga.
Nu allmän (-tämligen allmän) i hela område, också i Övre Bergslagen. På omkring hälften av alla lokaler förekommer vitblommiga och rödblommiga exemplar tillsammans, detta även inom små ytor på isolerade lokaler. Utbredningstyp: U.
Första fynd
Almq. enligt DAHLG. 1923 så som E. rubescens (Sala: nedanför Katrinelund). Först påvisad 1918 kring den sänkta Hallaren i Sala (Almq. enligt SAM 1925; ALMQ. 1929; DAHLG., UPS). I samtliga fall vitblommiga.
Ekologi
Agriofyt. Mycket hemerofil. I potentiellt naturlig vegetation på vissa fuktiga ståndorter: samhällen i nedre och mellersta geolitoralen på grusiga, steniga och småblockiga mineraljordsstränder (mångenstädes i Skogslåglandet och Bergslagen); samhällen på Bergslagens blottade mineralstrandbottnar; källdragspåverkad gran- och blandskog av fuktig- våt örttyp; källflödessamhällen.
Också i mesohemerob omgivning huvudsakligen på fuktig mark: fuktängsvegetation av skiftande sammansättning, hemerob strandvegetation, dikningpåverkad/utglesade alkärr. Vanligast på euhemeroba ståndorter: Fuktiga: täktbottnar, åker-, väg- och myrdiken, kanalkanter, hamnutfyllnader, båtlägen, fuktiga stigar, sidlänta, övergivna åkrar m.m. Friska-torra: framförallt tomtmark, rabatter, stationernas spårområde, småhyggen (också i barrskog på välbevattnad mark). Extremt kväveberikade: kloakpölar, gödselstäder, barkupplag, omgivning av multnande stubbar, potatisland osv.
Förekommer sålunda under mycket skiftande förhållanden men ej i påtagligt sur eller näringsfattig miljö. Nitrofil. Tämligen konkurrensduglig på fuktig mark, även i slutet, mer eller mindre högvuxet fältskikt (t.ex. i strandkärrs fastmarksövergångar). På frisk-torr mark däremot konkurrenssvag.
I Västmanland huvudsakligen akolutofyt (vindspridd). Mycket sen neofyt, föga äldre än upptäcktsåret. Tycks ha varit spridd i de flesta trakter under 1940–50-talet, verkligt vanlig först därefter. Före 1960-talet nästan enbart den vitblommiga typen ("E. rubescens"). Den rödblommiga först påpekad av ALMQ. (1949), sedd inom Västmanland nära Grängesberg (Finnmarksvägen) 1946, ALV. (1950) (Lillhärad, Kungsåra) och Almq. 1950-talet (Haraker, Sevalla). Troligen länge förbisedd/missförstådd. Då jag själv vid mitten av 1960-talet började undersöka floran i Hallstahammar, var båda lika vanliga (MALMG. 1970).