Allmän på Mälarslätten och Skogslåglandet; allmän-tämligen allmän i hela Bergslagen (luckor i sammanhängande skogstrakter). Beträffande Övre Bergslagen har P. Carlssob 1976 uppgett arten vara allmän i Ljusnarsberg i kulturområden (mest på vägrenar och banvallar). Enligt LIND. (1960) i samma s:n tämligen allmän Utbredningstyp: U.
Första fynd
WAHLENBG 1824 ("ad --- Vestmanniam ferrimontanam"). Först nämnd Wahlenberg manuskript 1821 (Skinnskatteberg: allmän).
Ekologi
Idiokorofyt. Mycket hemerofil. Ännu sparsam i potentiellt naturlig klippängsvegetation, så som på kalkstrandhällar och lövträdsomgivna, naturligt öppna bergskrön, samt i d:o klippnischsamhällen på grön- och kalkstensklippor.
Som apofyt i torrare ängsvegetation, främst i alla typer av torrängsvegetation Lika vanlig eller (i Bergslagen) vanligare på torra, euhemeroba ståndorter: väg- och slaggslänter, banvallar, källarkullar, skärningar, kalkbrott, grustag, åsplaner m.m. Inom banområdet sparsam.
Något-mycket torr. näringsfattig, måttligt sur-alkalisk klipp- och annan ängs mull; euhemerob, helst humusrik mineraljord med liknande egenskaper. Skiftande underlag utan tydlig förkärlek för viss typ. Ljusälskande. Tämligen konkurrenssvag. Betesgynnad.
Variation
Form flore album (med rent vita blommor och vanligen grönt-gulvitt foder): Dingtuna Lospånga 1931 (Wollert, VÄ). Olsta, 1 ex. bland normalformen 1977(!). Gunnilbo Rölö (Hamrin). Hallstahammar S Tibble 1959 (Hamrin). Hed Karmansbo i parken 1896 (Svedberg, SBG)†. Kila Västanås, I grupp 1976(!). Köping Haglunda 1959 (Hamrin). Rytterne Horn 1957 (Hamrin)(†). Skinnskatteberg 800 m V Baggå 1926 (SUN. 1929)†. Torpa Ö. Säby N-ut (Hamrin). Västerås-Barkarö Flaten, grushög 1932 (Belin, UPS). Skåpholmen 1926 (Öberg, V Ä).
Förekommer också med ljust violetta blommor: Björksta: Almsta, backberg, på flera ställen 1978(!); Hed: Karmansbo i parken 1896 (Svedberg, SBG)†.
Vanligare är ex. med skära blommor ("f. rosea").