Allmän i Bergslagens och Skogslåglandets oligotrofa (i regel helt eller delvis barrskogsomgivna) sjöar och större vattendrag. Frekvensen växlar med förekomsten av sådana. Lägst i SÖ. Ett 1800-talsfynd i näringsrik omgivning (Mälaren: nedan). Dåtida vattengödning emellertid obetydlig i jämförelse med 1900-talets. Växte till yttermera visso på åssand. Utbredningstyp: N2 (fdN1).
Publicerad från ytterligare två utpräglat eutrofa vatten, Köping: Kölstaån V om Johannisdal respektive Ramnäs: Djupen (båda av PLATEN 1966). Bestämningsfel måste misstänkas i dessa fall (flytbladsformer av S. emersum eller minimum?).
Det kan nämnas, att S. gramineum i ett systematiskt inventerat myr- och barrskogsområdet, Malingsbo-Kloten-området (bl.a. i N. Ramsberg), uppgetts förekomma i nio tjärnar av tretton undersökta (GRÖNBERG m.fl. 1968).
Första fynd
DAHLGREN 1923 (Sala: Långforsen; Silvköparen). A. U. Troilius 1854 enligt SAMUELSSON (1923a) (Nora N: Hagbyåns mynning i Norasjön).
Ekologi
Idiokorofyt. Hemerofob. Till skillnad från övriga Västmanländska Sparganium-arter sannolikt obligat vattenväxt, rotad på ca 0,5–2 m djup. Längs något skyddade stränder ofta stora bestånd, vidtagande utanför Equisetum fluviatile- och Schoenoplectus-vassarna och nående längre ut än näckrosor och natearter. Ej i myrgölar.
Lokaler
Enda lokalen på Mälarslätten: Kung Karl Barkaröviken 1896 (Porat enligt SAMUELSSON 1923a; GB, S) -99 (Porat, LD).
De sydligaste lokalerna i Skogslåglandet: Fellingsbro N Stensta 1900 (G. Bågenholm, GB, LD, S). Haraker Rudsjön 1973(!). Odensvi N Lundbysjön; Otjärn 1964 (PLATEN 1966). Surahammar Gryten; Sörsjön [rätt bestämt?] 1964 (PLATEN 1966). Långsjön 1973(!).