Allmän på öarna och i lundbygder, för övrigt tämligen allmän i Mälarområdet; högre upp spridd-tämligen sällsynt. I Skogslåglandet och Bergslagen ofta på ståndorter med edafiskt och ibland lokalklimatiskt gynnsamma förutsättningar. Som helhet dock tämligen klimatokänslig i hela området (Guldsmedshyttan: Hällaboda ca 295 m.ö.h., Hjulsjö: Hasselkullen ca 320 m osv.). Utbredningstyp: S1.
En uppgift hos ERIKSS. (1967a), att linden vore allmän i Ramnäs, tycks överdriven.
Stora träd: Vildväxande träd i Mälarområdet ej mätta systematiskt. Bland grövre exemplar kan nämnas Billingens i Kolbäck största lind: 406 cm i "omkrets" 1974 (S. MARKL. 1975b); ytterligare nio på Billingen med mer än 1 m stamdiameter (a.a.); tre i Ekuddens lund i Västerås-Barkarö: 251, 208, 202 cm i omkrets 1,3 m ö.m. 1973(!). I Medåker S: Röfors tre spontana träd med omkrets i "brösthöjd" om 478, 316, 315 cm 1973 (S. MARKL. 1976a; LÖFG. 1981). Ett ensamt träd i Gunnilbo: Torebo var 1 m/diam/1,3 1975 (MALMG. 1976: Sk 34). I Övre Bergslagen hade en lind S Hyttnäs i Ljusnarsberg, växande tillsammans med yngre lindar i övergivna slåttermarker i sluttning mot Lilla Krigstjärn, en omkrets av 225/1,3 1976(!). Kanske samma träd som nämns av ECKERBOM (1951): "--- bergsman Erik Aronsson har sålunda berättat för mig att hans fader, Karl Aronsson till Hyttnäs, en dag då hans barn voro små, tog dem med sig ned i gårdens närmaste sloghage och där 'kringhögg' en rak lindtelning. Den linden är nu ett stort träd ---."
Första fynd
LOHMAN 1737 så som Lind (Arboga: Brattbergets skogar). FLYGARE 1766 så som Tilia (Ängsö: "ubique crescunt").
Ekologi
Idiokorofyt. I Mälarområdet av gammalt i ängsskogssamhällen, som särskilt på vissa öar har drag av ursprunglighet. Även dessa områden förmodligen förr utnyttjade för lövtäkt, slåtter, virkesfångst osv. N om Mälarslätten små renbestånd dels i diverse trivial skogsomgivning, dels i små lundenklaver. Någon gång enstaka. Flertalig i rasbrantomgivning, som åtminstone på ett ställe, Hjulsjö: under Uttertjärnsbergets hammare, genom otillgängligt läge knappast rönt större kulturpåverkan. För övrigt kan nämnas: Järnboås: Loberget (dioritberg), "vid foten av bergets sydsida" (EKH. 1975). Karbenning: Sandvikens lindberg vid Snyten (MALMG. 1975: No 36). Lillhärad: Skansbergets Sydsluttning [1950-talet] (Almq.) -73(!). Sankt Ilian: bergsbrant nära Utsikten 1977(!). Västanfors: Uvbergen under hammare (blockmark, ej rasbrant), 20-talet (MALMG. 1975: Fa 18). N-ut för övrigt gärna i välbevattnat läge i anslutning till källor och bäckar: Gunnilbo: Årsbäcken 1956 (Wald.) - (MALMG. 1976: Sk 45). Ramnäs: Stingsbergets källund (ERIKSS. 1967a) – (MALMG. 1980b). Västervåla: 1 km SSV Finnholmen i Åmänningen (MALMG. 1975: Fa 26).
En betydande del av förekomsterna i mesohemerob omgivning: bryn, igenväxande hagar och slåtterängar m.m. Även då ofta tillsammans med andra lövträd och hassel.
Måttligt torr- något genomsilad lövmull på mineraljord av skiftande textur.
Akolutofyt (sällsynt ergasiofygofyt). Många lindbestånd ovan Mälarslätten förmodligen reliktförekomster sedan äldre klimatskeden, då trädslaget på grund av gynnsammare temperaturklimat och andra konkurrensförhållanden hade större utbredning än nu. Har ytterligare minskat under historiska tid genom kulturingrepp: "--- lindarna [i Västra Bergslagen] höggos tydligen ned ganska fullständigt under de ständiga krigen, då dess bast var begärlig." (ECKERBOM 1951.) Saknas på många platser, vilkas namn troligen anspelar på lindförekomster (Baståsen, Bastfallet, Bastudden, Basttjärn, Bastberget med flera). Finns kvar på några: Ljusnarsberg: Lindtäppan, Skinnskatteberg: Bastnäs, Västanfors: Bastmora och Lindbo.
Medan den vegetativa föryngringen överallt är effektiv, förmår arten ovan Mälarslätten endast i undantagsfall upprätta nya bestånd genom frön. Också den subspontana föryngringen obetydlig: Grythyttan: Älvestorp (troligen), Hed: Bernshammar, Hallstahammar S: Åsby herrgård vid Skanssjön; Norrkvarnsarkipel., Hed: Gisslarboravinen S Gisslarbo (alla !). Genomgående blott telningar och småträd.
Numera sällan beståndsbildande i större skala, dock på vissa Mälaröar, S Röfors i Medåker S, på Lindön i Västlandssjön (odlad?). Småbestånd ovan Mälarslätten ovan anförda från rasmarker och källdrag; vidare t.ex. Gunnilbo: Utnäset, rätt talrik i igenväxande hagområde (MALMG. 1976: Sk 45), Klysens avlopp 1943 (Sjörs) -56 (Wald.), Ramnäs: Ulvramens S-del (ERIKSS. 1967a), Stora Björksnarssjön, ca 400 m N-ut 1976 (Eriksson). Se vidare Fig. 51.
Prydnadsodlad sedan 1600-talet, först vid Mälargodsen. Vid Strömsholms slott fr.o.m. dess omdaning av Tessin d.ä.: "Av de [i dubbla lindalléer] ingående träden, av vilka de första planterades år 1680, befinns varannan vara parklind --- och varannan skogslind ---. Åtskilliga av dem ha nått ett stamomfång av nära 3,5 m (enligt mätningar år 1929) ---" (SYLV. 1931). Fr.o.m. 1700-talet även i städerna: " 1737 planteras [i Arboga] alm, ask, lind och lönn, ej allenast på stadens större gator, utan ock vid landsvägarna deromkring ---." (BERGSTRÖM 1892–95). De bekanta lindalléerna vid Ängsö slott anlades på 1740-talet, bestående mest av parklind men också av några skogslindar (SYLV. 1931). Ytterligare några gamla träd är skogslind, t.ex. Sjusyskonlinden och övrigt lindar vid den flyttade Hallsta herrgård i Hallstahammar S (troligen planterade under 1700-talet). Sedan har nästan uteslutande parklind använts.
Variation
Form triloba Lindeb. (= f. vitifolia [Wierzbl V. Engler?): Badelunda Björnön 1917 (Lundblad, S). Rytterne holmen 1910 (Krok, S; endast få blad bland överväg. normala).
