Allmän i Västerås, Lundby och Västerås-Barkarö (fastlandet) samt i de närmast angränsande delarna av grannsocknarna; spridd därifrån Ö-ut till Upplandsgränsen, eljest mestadels tämligen sällsynt (delvis tillfällig) i kulturtrakter. Spridning ej fullbordad, syns kunna bli beständig åtminstone upp i Nedre Bergslagen. Västeråstrakten är dess äldsta spridningscentrum; om dessutom gynnad av Mälarslättens naturförhåll., är något osäkert. Trolig utbredningstyp: S2.
Första fynd
HIS. 1831 (Skinnskatteberg: Baggå; Kaplansgården). (På dessa lokaler utgången.)
Ekologi
Epökofyt. Euhemeroba ståndorter av diverse slag: vägrenar, ängsvegetation i kulturgränsen, gräsvallar vid bebyggelse, slänter, skärningar, diken, slaggbrinkar, järnvägen- och ind.området, utfyllnadmark, ladugårdsbackar, brofästen, diverse genom nötning eller schaktning nyligen blottad jord. Förr allmän känd som åker- och vallogräs (även i Västmanland enligt Iverus 1877). Som vallogräs fotogr. av Wollert 1932 i Lund: SV Johannisberg (VÄ). "Dess roll av svårutrotligt åkerogräs har numera föga aktualitet" skriver WALLO. (1955). De facto helt och hållet utrotad ur åkrarna, endast någon enda gång i åkerkanter. Som ett måttligt rikligt ogräs i en fodervall har författaren under 1960–70-talet endast sett den i Rytterne: Min Vikhusbyn och kyrkoruinen 1976(!).
Torr-frisk, helst finjordsrik, humusrik-mullartad eller tämligen humusfattig, euhemerob mineraljord. Tämligen indifferent i övrigt i fråga om underlagets beskaffenhet. Allmänt sett något eutrof. Ljusälskande.
Xenofyt. Invandrad i landet (Uppsalatrakten) omkring 1760 (se TH. M. FRIES 1895 och ALMQ. 1965). Redan vid 1800-t:s mitt allmän i Västeråstrakten och på Sydöstra Mälarslätten (Åkerman manuskript 1846, WALL 1852). Däremot ännu "i nordliga och vestra trakterna sällsynt" enligt WALL (1852). "längre västligt här och där til Köping och Arboga" enligt Iverus (1877). Mot slutet av 1800-talet upptäckt vid Karmansbo i Hedströmsdalen (Svedberg, LD) men "syntes aldrig på 188????90-talen" i Nora (Göthlin enligt SAM. 1923a). Dit och till spridda, andra ställen i Bergslagen och Skogslåglandet nådde den i början av 1900-talet I brist på jämn och detaljerad dokumentation kan spridningsförloppet härefter inte följas närmare, men nya lokaler tillkom efter hand och torde alltjämt tillkomma i alla regioner.
I äldre tid främst spridd med utsäde, numera med samfärdseln, i synnerhet järnvägen. Redan Iverus (1877) fastslog: "Synes med synnerlig förkärlek följa järnvägarne." I Nordöstra hörnet fortfarande nästan helt inskränkt till hållplatser och stationer längs banan Sala-Rosshyttan.
Som järnvägsväxt dels varaktig, dels tillfällig Utgången bl.a. vid följande stationer (upptäckts- eller publiceringsår inom parentes): Kolbäck [1950-talet], Orresta [d:o], Strömsholm (1923), Tillberga [1950-talet], Lindesberg (1938), Spannarboda [1950-talet], Skinnskatteberg (1926), Hällefors (1956). Hittills kvarlevande vid t.ex. följ: Dingtuna [1950-talet] (Almquist)-77(!), Kungsör 1947 (Hamrin)-78(!), Broddbo [1950-talet] (Almquist)-76(!), Rosshyttan 1950 (Lohammar manuskript) -75(!), Krampen [1950-talet] (Almquist)-75(!), Västanfors 1922 (Almquist enligt SAM. 1923a) -75(!).
Också i övrigt har arten på vissa lokaler ovan Mälarslätten påvisats vara bofast: Hed: Bernshammar (Lorichs enligt SAM. 1923a) -75(!: riklig på sand); Karmansbo 1896 (Svedberg enligt SAM. 1923a; LD) -75(!). Ramsberg S: Sundbobyn [1950-talet) (Almquist)-77(!: vägslänt på åsmaterial, tämligen riklig). Ramsberg N: Ramshyttan-trakten [ca 1930) (A. Anneren enligt Brodd. manuskript) -56 (Hamrin: Riddarhyttan + kyrkan). Med ett flertal rikliga förekomster i Vedevåg och i Hästbäck-Landfors-trakten är den också väletablerad i Linde S respektive Karbenning(!).
