BERGIUS 1764 (Grythyttan: kärrmark nedanför Loka hälsokälla).

Idiokorofyt. Mycket hemerofil. Vid god neutralisation i många potentiellt naturliga samhällen på våt-fuktig(-frisk), i kalkområdet också torr mark: Sluttande källkärr (på Sphagnum-torv; vid dråg och på block- och kanttuvor). Källllödessamhällen (delvis "källsnårsamhällen" Med Salix-arter, Betula pubescens, Stellaria alsine osv. i och kring källflöden eller annat hastigt, diffust genomsilande vatten). Svagt växelfuktiga lövgläntsamhällen i övre geolitoralen (mineralstränder). Starkt genomsilad löv-, bland- och barrskog av våt fräkenristyp, våt örtstarrtyp (och fuktig-våt örttyp). Kalkklippängssamhällen och torr kalktallskog av Pinus-Juniperus-Brachypodium pinnatum-typ (Sala: Solbohällarna; Gravhagsskogen m.m. ; Västanfors: NÖ Semla-Dammsjön; Nora N: Bergsäng N-ut; alla !).

Som apofyt i hemeroba faser av dessa samhällen och i lågvuxen, oftast betad fuktängsvegetation (t.ex. strandängar på lera i inre, torrare avsnitt). I euhemerob miljö karakteristisk särskilt för gräsmattor, vallar, stigar och gräsbevuxna skogsvägar, skogsvägkanter.

Genomsilad, mycket väl neutraliserad kärrtorv; fuktig-frisk, i kalktrakter torr mull; helst humusrik-mullartad, torr-frisk, euhemerob mineraljord. Underlag mineraljord, vanligen finjordsrik i någorlunda ostörd vegetation Skugga-öppet ljus. Betestålig.

Sedan 1700-talet ökad antropokor spridning som ogräs i trädor, vallar och gräsmattor.

Form flore alba: Ett 25-talet fynd från Mälarområdet t.o.m. Nedre Bergslagen, de flesta efter 1950. Mest i vallar, på åkerrenar och i ödeåkrar. Förekommer en med utsädesfrön spridd, vitblommig ras?

Form rosea Neum. (skärblommig): Viker Bengtstorpet 1925 (Lundman).