LINNE 1747 (Kolbäck s:n). (Därnäst nämnd i Strang manuskript 1759 från Köping: Kallstena kvarn: "Ängarna stodo öfweralt Gula af Ranunculus Pratensis.").

ldiokorofyt. Mycket hemerofil. Sannolikt ursprunglig i vissa rikkärr-myrkantsamhällen och i genom skogsbränder, stormfällning m.m. uppkomna ängsgläntsamhällen Känd från potentiellt naturliga samhällen i oligena, starkt genomsilade rikkärr fastmarksövergångar, t.ex. i ravinsida Ö Tackbyn i Skinnskatteberg(!), och diverse gles ängslövskog på frisk mark. Spars., kanske i längden ovaraktig, i efter hagstadier sammanväxt, sluten skog med hassel och ädla lövträd. Enstaka-fåtaliga ex. ibland i barrskog av frisk ekbräkenristyp och frisk örttyp.

Som apofyt: Allehanda hemeroba ängsgläntsamhällen, t.ex. lövhagar. Frisk-något fuktig ängsvegetation I hemerob torrängsvegetation tämligen regelbunden i Bergslagen, sällsynt i Skogslåglandet och på Mälarslätten, här oftast i örtbackar, undantagsvis i klippängar. Många euhemeroba ståndorter.

Något fuktig-måttligt torr mull och övergångar mellan mull och m r; mycket väl neutraliserad och genomluftad kärrtorv; euhemerob mineraljord. Skiftande underlag, på grund av känslighet för stark uttorkning sällan tunt jordtäckt hällmark. (Skugga-)halvskugga-öppet ljus. Betesgynnad. Undviks som frisk av både hästar och nötboskap på grund av sin starka smak men äts gärna torkad (i hö).

Subsp. acris var. multifidus DC.: Kila Sätra brunn, landsvägens kant vid Behandlingshuset 1944 (Hyl., S). - Enligt HYL. (1945a) troligen en (med frövaror) sent införd, adventiv ras (nu epökofyt i landets S. och mellersta delar), hemmahörande och vanlig i Mellaneuropa.

Den svenska populationen fördelar sig för övrigt på flera, taxonomiskt ännu ej fullt utredda typer.