berggröe

Gammal bofast art.

Allmän-tämligen allmän i S och O; spridd eller saknas i V-NV.

223 Poa compressa L.

This widespread species originates from Europe. It is adventive in outlying localities in N. Europe and has been introduced and widely spread in N. America. Furthermore, it has been introduced into Japan, S. America, Tasmania and New Zealand. The present distribution may be regarded as circumpolar (Hultén, Circumpol. I, p. 218 and map 207), although there seems to be a wide gap in C. and E. Siberia. However, the map is probably incomplete as to these areas.

Berggröe är en ursprunglig men mycket kulturgynnad art. I naturlig vegetation växer den i torra, tämligen näringsrika bergbranter och på hällmarker. Betydligt vanligare är den emellertid på torra, starkt kulturpåverkade ståndorter - vägkanter, vägslänter, stations-, industri- och täktområden, avfallstippar, jordpålagrade stenmurar etc.

Berggröe har ökat under 1900-talet, sannolikt gynnad av den ökade tillgången på störd mark av ovannämnda slag.

Torrängsväxt, av Hartman (1866) noterad som täml. allm. men sälls. i norra och södra Närke. Numera är den allm. i hela området på exponerad mineraljord. Växtplatser är bl.a. kalkberg, vägkanter, lagårdsbackar m.m.

Arten växte på den torrlagda Kvismarebotten 1890 (Tolf 1891) och har flera gånger setts på strandtorv vid sjöar och åar samt i en pöl på en gräsmatta tillsammans med skogssäv.

På 1930-talet fann Broddeson (ms) den km-vis mellan Rynninge i Örebro och Hässleby i Hovsta och den är funnen på alla bangårdar inom Hallsbergs trafikområde (Dalhielm 1984, 1985) och på många andra järnvägar.

Nyinvandrad under 1900-talet, första fyndet 1909. Troligen fortfarande under spridning. - 22 (17).

På Mälarslätten samt i övrigt längs järnvägar och i tätorter allmän; f.ö. tämligen allmän-spridd i kulturtrakter. Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: tämligen variabel, mycket storvuxna former som sannolikt har utländskt ursprung påträffas ibland på kulturmark.

Berggröe växer öppet på torr, hård och grusig mark vid hällar, på klipphyllor och grusåsar samt på torr, betad eller obetad gräsmark. Arten återfinns även på banvallar, vägkanter, murar och skrotstenshögar samt i grustag. Traktvis förekommer den endast i sådana kulturbetingade miljöer.

Arten var ännu under 1800-talet en sällsynthet, åtminstone i inre Småland (Scheutz 1864). Den har utan tvivel gynnats starkt av utbyggnaden av väg- och järnvägsnäten under slutet av 1800-talet och 1900-talet.

Berggröe har en bred ekologisk nisch och växer såväl i alvarets torrängar som på tuvor i kalkfuktängar. Arten är också vanlig i ruderatmarker såsom sandtag, stenbrott, intill bevattningsdammar och på jordtippar. Andra växtmiljöer är strandvallar, vägkanter, skogsbryn, röjda kraftledningsgator och åkerkanter som gränsar till stenmurar. Ibland hittas berggröe i grusalvar, karster och spricksträngsalvar.

Berggröe är vanligt över hela Öland och har inga utbredningsluckor. Västra landborgen och västra stenkusten erbjuder många lämpliga lokaler. Gräset klarar att växa i många miljöer och är inte beroende av hävd.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Kalkhällar, torrängar, gräsmark, gles tallskog, ibland noterad i ängen; även åker- och dikesrenar, körvägar samt vägkanter. Berggröe har spridda förekomster och är beståndsbildande i flera torra miljötyper. Dess vanlighet på ön framgår av den höga andelen i de undersökta provrutorna. Johanssons (1897) ”Allest.” stämmer ännu bra.

Berggröe växer exponerat på torr sand eller grusig, gärna störd mark på grunt jordlager på berghällar och klipphyllor men förekommer oftast i vägskärningar, på vägkanter, banvallar, murar, grustag, industritomter och skräpmark. Har ökat sedan förra inventeringen.

Berggröen växer på klippängar och andra torrängar, särskilt på kalk. Den är också närmast konstant i torra grusskärningar, vägslänter och på stationsområden. Berggröen är konkurrenssvag och växer därför nästan alltid i gles vegetation där den bildar utbredda bestånd med sina krypande jordstammar. I början av 1800-talet var berggröen ännu ganska ovanlig. Således betecknades den som ”ej allmän” i Stockholm (Wikström 1840). Arten har ökat starkt under de senaste hundra åren i anslutning till vägar och järnvägar.

Berggröe blommar i linneans eller mjölkens tid. Basala skott som ska blomma nästa år övervintrar gröna. Berggröe är en sydlig art, tämligen ovanlig i Hälsingland. Längst i sydost finns några lokaler på torrbackar, uppkomna under det gamla jordbrukssamhällets tid, men majoriteten av lokalerna, särskilt de i inlandet, är på mark vid järnväg, väg, hamn eller i tätort. Arten är en av de mest karakteristiska järnvägsväxterna.