hårstarr

Gammal bofast art, nu utgången.

Spridd kalk- och källgynnad slåtterängsväxt, förr täml. allm. i bl.a. Glanshammar. Efter ängarnas försvinnande undanträngd till glesa kalk- och källpåverkade skogssluttningar, bäckängar och brottomgivningar. Arten har setts i gräsmark i ett industriområde vid Ulvsätter i Hallsberg 1991 (Nilsson ms).

Hårstarr är kalkgynnad och hör till en grupp nordliga arter som lyckats flytta sina positioner söderut tack vare slåtterhävd (Ekstam m fl 1988). I det kalkfattiga Halland kan man tänka sig att hårstarren vuxit på någon översilad och slåtterhävdad äng eller kärräng. Den havsnära lokalen i norra Halland kan ha varit påverkad av skalgrus. De närmaste nutida förekomsterna finns i östra Skånes kalkområden. Dessutom är den funnen i NV Småland på en skogsväg som grundats med kalkrik gruvslagg (T. Karlsson muntligt).

Av Myrin (1832) angiven från Dalsland utan lokaluppgift. Sannolikt felaktigt.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833). Han uppfattade arten som allmän.

512 Carex capillaris L.

This mainly boreal-montane species belongs to an intricate group of Eurasiatic and N. American taxa (cf. Löve, Löve and Raymond in Can. J. Bot. 35/1957, p. 715-761; Hultén, Circumpol. I, p. 54; Hylander, Nord. kärlväxtfl. 2/1966, p. 147ff.; Fl. Eur. 5/1980, p. 305 f.). It belongs to the circumpolar plants (Hultén, l. cit.). Within and partly outside the range subsp. chlorostachys (Stev.) Löve et al. has been distinguished, which has a more arctic-montane occurrence. It is tentatively mapped here although it does not seem to be generally accepted as a separate taxon (cf. Hylander, l. cit.; Fl. Eur., l. cit.). The dots in N. America indicate known localities of both subspp. capillaris and chlorostachys. Porsild and Cody (1980) present, however, separate maps with dots for each subspecies (nos. 219 and 220). For the N. American subsp. robustior (Drej. ex Lange) Böch., see op. cit., map 221. The closely related C. krausei Boeck. is mapped separately (no. 513).

Nästan konstant i kalkområdet. I silikatområdet förr spridd i V. Bergslagen, fyra 1800-talsfynd i Mälarområdet. Arktisk-alpin växt med tämligen vidsträckt utbredning också i mellersta Sverige. Edafiskt krävande – minst i Bergslagen, där dess uppträdande på silikatlättjord kanske underlättas av vissa nordliga klimatdrag. Hög nederbörd jämte bruten topografi spelar i varje fall in. Förmodligen starkt slåttergynnad. I silikatområdet synnerligen få fynd efter slåtterepoken. Liknar ekologiskt i olika avseenden Selaginella selaginoides och Linum catharcticum. Äldre utbredningstyp, åtminstone som antropokor: N3. I framtiden kanske: Kalk.

Medelrikkärr samt kalkpåverkade käll- och sipperstråk bl a vid sjö- och havsstränder, i bäckkanter och fuktängar, vid havet även sipperpåverkade klippskrevor och klapperstränder. Enligt Ericson (1978) och egen observation vid havsstränder inom litoralens övre del i små rikkärr och sötvattenutflöden inom diabas- och gabbroområden. Ej sällan i kulturbetingad miljö såsom fuktiga landsvägsdiken, frisk örtrik ängsmark, ett fynd i skogsbete. Synes beroende av viss kalkpåverkan, vid kusten i anslutning till skalgrus eller basisk berggrund. - 75 (21).

En kortvuxen och späd starr som växer glest tuvad. De korta rent gröna glänsande bladen är 1–3 mm breda, platta eller svagt M-formade och med en i genomskärning trekantig spets. Han- och honax är separata med ett mycket oansenligt hanax i toppen av strået. De hängande honaxen är 2–4 till antalet, gulaktiga och sitter på långa fina skaft. Vid det nedersta axet sitter ett stödblad som är kortare än axsamlingen.

Hårstarr växer på frisk–fuktig kalkrik gräsmark. Typiska lokaler är rikkärr, fuktängar, fjällängar och stränder. Den är vanlig i fjällkedjan och blir gradvis sällsyntare söderut och mot kusten. I södra delen av landet är det en exklusiv rikkärrsart.

Förväxlingsrisk:
Omisskänlig

Hårstarr växer i Norden huvudsakligen i fjällen och deras närhet. I södra Sverige är arten starkt kalkbunden och förekommer i översilade kärr och i kalkfuktängar, oftast i lätt skugga. I Småland är arten funnen i några av landskapets ytterst få kalkkärr och dessutom – i det kalkfattiga Vaggeryd Bondstorp – på kanten av en väg som byggts av kalkrik slagg. – Genom sin litenhet är denna art mycket känslig för igenväxning.

Hårstarr är spridd i hela norra Sverige men sällsynt i de södra delarna av landet. På de fåtaliga öländska växtplatserna återfinns den på kalkrika, betade fuktängar och flertalet av dem bedöms vara gamla slåtterängar. Hårstarr växer ofta tillsammans med älväxing Sesleria uliginosa och honungsblomster Herminium monorchis. Notabelt är att på tre av de aktuella lokalerna är gulyxne Liparis loeselii funnen i närheten och på två lokaler har tidig ängsgentiana Gentianella amarella var. lingulata setts, båda sällsynta arter på Öland.

Hårstarr har aldrig varit särskilt vanlig på Öland men mindre ovanlig förr. Sterner (1938) ansåg den som spridd "på södra Öland sällsynt" medan Sterner (1986) skrev: "spridd… numera sällsyntare". Under inventeringen hittades hårstarr på endast sju lokaler, varav den senare inte återfunnits på tre av dem. Tillbakagången på lokalen vid Övre Ålebäck sammanfattar hårstarrens öde med 41 strån 2003 och 2012 endast två strån. Orsakerna till minskningen får sättas på igenväxningens lott samt den utdikning som skett av landskapet. När slåtterbruket i princip upphörde fick hårstarr det tufft. Den typ av kalkrika, hävdade fuktängar som hårstarr med sin svaga konkurrensförmåga kan fortleva i, försvinner i rask takt på Öland. Hårstarr är svårinventerad och lätt att förbise på grund av sin diskreta varelse. Det kan löna sig att finkamma kvarvarande kalkfuktängar, främst de lokaler där den noterades på 1990-talet. Hårstarr får numera betecknas som starkt hotad på Öland. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer). Observera att kartan i Sterner (1986) främst speglar äldre uppgifter, från 1800-talet och fram till 1930-talet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Funnen i hävdade (bete, slåtter), friska till fuktiga gräsmarker eller på marker där konkurrensen från större växter på annat sätt är liten. Känd från minst 26 äldre lokaler, och Johansson (1897) angav arten som ”H. o. d.” med fynd från Silte till Fleringe. Det är tydligt att hårstarr minskade under 1900-talet. Förmodligen är nedgången orsakad av den allmänna igenväxningen, vilket har missgynnat denna småvuxna, konkurrenssvaga växt.

Hårstarr är kalkbunden och växer i Bohuslän på starkt skalhaltig, fuktig gräsmark med gles vegetation nära havet. På strandängar förekommer den ovanför högvattenlinjen. Den är hävdgynnad och har minskat kraftigt sedan mitten av 1900-talet på grund av igenväxning och är ofta fåtalig och dessutom ibland numera utgången på de lokaler, där vi funnit den under inventeringen. Den mycket gracila arten kan vara något förbisedd.

Hårstarren växer i kalkkärr och kalkfuktängar, förr även i andra fuktängar med rörligt grundvatten. Den småväxta arten är konkurrenssvag och uppträder ofta som kolonisatör på kalkbrottsbottnar och stigar i kalkområdena. Starkt gynnad av slåtter och bete, men även av tramp vilket gynnar nyetablering. Numera förekommer arten endast i kalkområden. Under slåttertiden var den vanligare och förekom då även i silikatområden. De nutida förekomsterna sammanfaller till stor del med ängsstarrens. Nu är den överallt minskande eller försvunnen på många tidigare lokaler. Bete bör bibehållas på lämpliga lokaler och dikning undvikas på växtplatserna.

Hårstarr är mycket lågvuxen men kan växa i luckor i hög vegetation. Den kan också klara sig genom att växa på torv, block eller lågor i kanten av en bäck, likt andra låga spor- och fröspridda arter som dvärglummer, slåtterblomma och tätört. Hårstarr blommar i skogsstjärnans tid och har omogen frukt i linneans tid. Hur den övervintrar har vi inte sett.

Hårstarr kan dyka upp i lokala rikmiljöer här och var i landskapet, men arten är starkt kalkgynnad och har sina mest stabila förekomster i kalkområdet i Borgsjö. Där växer den naturligt i rikkärren och sitter gärna i kanter av tuvor och vid källflöden i myrkanten. Den är särskilt typisk för små sluttande källmyrar. Utanför de egentliga kalkområdena är hårstarren starkt beroende av grundvattenflöden. Den kan växa på sipperytor på stränder i ljusa lägen, även vid havet, eller någon gång vid skogskällor eller källbäckar. Den är även sedd på en hylla i ett sydberg med sippervatten i Torp Getberget.
Som kulturmarksväxt fordrar hårstarr lågvuxen örtvegetation. Den finns någon gång kvar på översilade slåtterängar och hävdade artrika bäckkanter, men är idag mycket sällsynt i denna biotop – säkert sågs den oftare så under lieslåtterns tid. På alnökalken har den noterats i naturbeten, t.ex. i fuktsvackor i beteshagar i Alnö och Hässjö. Hårstarr är konkurrenssvag och gynnas av störningar. Den kan t.ex. snabbt etablera sig i blöta körspår och sönderkörda källbäckar, i Borgsjö också i fuktsvackor och diken på hyggen och i källvattenflöden kring nybrutna skogsbilvägar.