åkervädd

Sprider sig troligen fortfarande något. - 129 (37).

Allmän-tämligen allmän.

1746 Knautia arvensis (L.) Coult.

This polymorphic species (cf. Fl. Eur. 4/1976, p. 65 f.) occurs in mast of Europe and adjacent parts of Africa and Asia. It has spread with farming and settlement and has been introduced into N. America and New Zealand. The species s. str., i. e. subsp. arvensis, occurs in N. and C. Europe down to the broken line.

Åkervädd är starkt kulturgynnad. Vi har inga aktuella växtplatser i naturlig vegetation och det är tveksamt om arten är ursprunglig. Den växer på torr till frisk, solöppen och ofta sandig mark - naturbetesmarker, övergiven åkermark, åker- och vägrenar, järnvägsområden, bryn, gamla grustäkter, ruderatmarker och vildvuxna, ängsliknande gräsmarker.

Åker- och vallogräs vars allm. förekomst i Närke mer motsvarar den i Västergötland (Bertilsson m.fl. 2002) än den delvis begränsade i Västmanland (Malmgren 1982), vilket antyder att arten i Närke, ss. i sydvästra Sverige, kan vara inhemsk. Fler än tusen lokaler har registrerats. I odlingsbygder syns den överallt vid vägkanter och åkrar.

Meddelade växtplatser är bl.a. sandjordsträda, potatisland, banvall, kalkbrott, hage, hassellund, gräsmatta m.fl. Den har setts på kolbottnar (Asplund 1925, Broddeson ms). På en tomt NV om Klockarhyttan i Kil, övergiven 1879, fanns växten kvar 1990 (Asklund).

Gammal bofast art.

Allmän i Bergslagen, dvs. i lättjordsområden, och i delar av översta Skogslåglandet; för övrigt mycket oregelbunden (spridd-sällsynt). Okänd i vissa delområden (kartan). Etablerar sig i lerbygderna med särskilt lätthet på sandigt underlag men tilltar långsamt och trivs väl även på lera. Oregelbundenheterna i utbredning sannolikt huvudsakligen beroende på ofullständig spridning Utbredningstyp: N1 (pU).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "från Kålsätt till Ransjö."

Åkervädd växer i torr–frisk, gärna sandig mark och ses i vägrenar, åkerkanter och glesare torrängar. Den kan också hittas på ruderatmark, i sandtag och sandiga tallskogar. Sällsynt är den funnen på sandstränder och i slåtterängar. Många insekter besöker blommorna i jakt på föda (se foto).

Åkervädd är starkt knuten till odlingslandskapet vilket medför att Stora Alvaret samt småalvaren norrut saknar fynd. I Mittlandet återfinns växten längs vägkanter och i ruderatmiljöer. På östra sjömarken växer den i tuviga betesmarker. Åkervädd förefaller ha samma utbredningsmönster som tidigare noterats av Sterner (1938).

Åkervädd är gynodioik dvs. den har plantor vars blommor enbart har pistiller medan andra plantor har tvåkönade blommor (hermafroditer) dvs. med både ståndare och pistiller. Frön av åkervädd kan spridas av myror (myrmekokori). Även frön hos violer Viola, frylen Luzula och nunneörter Corydalis kan ta hjälp av myror. För att myran ska klara av att springa runt med fröna får de inte vara alltför stora. Dessutom underlättas beteendet om det finns någon slags belöning till transportören. Många frön som sprids med myror har därför ett fettrikt bihang, så kallad elaiosom, som erbjuder en energikick som tack för hjälpen.

Gammal, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Vägkanter, åkerrenar och annan kulturpåverkad mark; även ängen, gräsmark, torrängar och sandhedar; någon gång gles tallskog, lövskog, hygge och skogsbryn. Andelen provrutor med åkervädd visar att arten inte är alltför ovanlig på Gotland. Däremot är den ojämnt fördelad. Åkervädd är sällsyntare på södra Gotland, även om den har ökat här jämfört med Johansson (1897), som uppgav att den sydligaste växtplatsen var i Grötlingbo. Johansson angav vidare ”På mellersta delen allm., på nordligaste och södra h. o. d.”. Förmodligen förändrades inte frekvensen under 1900-talet.

Åkervädd växer solöppet på torr till frisk, oftast sandig jord i gräsbevuxna marker, både naturbeten och betade gamla åkrar, på torrbackar, åkerrenar, åkerholmar, vägkanter, banvallar samt i grustag och annan öppen kulturmark. Ofta ser man den tillsammans med röllika och gulmåra.

Åkervädd sprider sig tämligen rikligt med frö till nakna fläckar i gräsmark eller trädgård, men tillväxer långsamt. Äldre plantor är djuprotade och långlivade, med grå jordstammar från vilka vita förgreningar skjuter upp. De är mycket torktoleranta och kan vara de enda växter som behåller grönskan i en gräsmatta under en torr sommar. Plantan blommar när den har blivit några år gammal. Den börjar blomma i linneans tid och kan fortsätta in i ljungens. Omblomning förekommer i höstfärgernas tid. Åtminstone några mindre rosetter eller enstaka blad brukar övervintra gröna.