Taxasida

midsommarblomster

Geranium sylvaticum

L.

midsommarblomster är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

midsommarblomster är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • midsommarblomster
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Geranium sylvaticum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Geranium sylvaticum L.
Svenskt namn
midsommarblomster
icelandic
Blágresi
norwegianBokmal
skogstorkenebb
norwegianNynorsk
skogstorkenebb
Finskt namn
metsäkurjenpolvi
finlandSwedish
skogsnäva, midsommarblomster
Danskt namn
Skov-storkenæb
Foton
Ingemar Gustafsson
Gränna 2020-06-20
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Mats Runeson
2025-06-17
Mats Runeson
2025-06-17
Cloé Lucas
2025-06-17
Mats Runeson
2025-06-17
Anders Delin
Kulgatan, Järbo 2010-06-08
Anders Delin
Kulgatan, Järbo 2010-06-08
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-05-29
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-05-29
Torbjorn Tyler
Vålådalen 2015-07-14
Torbjorn Tyler
Vålådalen 2015-07-14
Torbjorn Tyler
Vålådalen 2015-07-14
Torbjorn Tyler
Vålådalen 2015-07-14
Katarina Stenman
Vindeln 2019-07-13
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-20
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1263 Geranium sylvaticum L.

This species (with four subspecies in Fl. Eur. 2/1968, p. 195 f.) occurs in large parts of Europe and W. Asia. The closely related G. eriostemon Fisch. in C. and E. Asia and G. erianthum DC. in E. Asia and northwestern N. America are also mapped. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 260.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Skogsnäva är sannolikt ursprunglig i mellersta Hallands ådalar där den växer i fuktiga, näringsrika lövblandskogar och högörtängar. Arten är emellertid kulturgynnad och finns även i bryn och diken längs vägar och järnvägar. Att arten i någon man är slåttergynnad visas bl a av den rika förekomsten i Bergs slåtteräng, Gällared.

Skogsnävan har ökat sin utbredning under 1900-talet och spridningen, som bl a tycks ske med vägtrafikens hjälp, är inte avslutad.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Mest allm. men av ojämn utbredning, exempelvis ganska ovanlig i Tiveden (Johansson 1972; !) och i skogsområdet Ö om Sånnersta i Kumla m.fl. trivialskogar. Den saknades i vissa diabaspåverkade områden i SÖ-delen av Hallsberg (Dalhielm 1985).

Sedd i källkärr i Viby (Ekholm & Hallin 1980a) och flerstädes i alkärr i Lillkyrka. Vanligare ses den i bl.a. bryn, gläntor, brottlundar och glesa lövskogar.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Frekvensen lägre på Mälarslätten än annars. Kan vara lokalt riklig där, t.ex. Västerås S: Ekdungen N Hamreskolan(!); saknas helt på andra. liknande ståndorter. där den vore given i andra regioner (t.ex. lundgläntor, lövbryn). Dylik inkonsekvens i uppträdandet tyder på, att spridningen i Sydöst i någon mån för nuvarande är ofullbordad. Kanske vanligare i gången tid, tillbakaträngd under 1700- och 1800-talet genom landskaplig kalhet, betesgång m.m.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Perenn, 2–7 dm hög ört med kraftig, närmast lodrät rotstock, och långskaftade, djupt flikiga rosettblad med stipler vid basen. Bladen är kantiga i omkrets och inskurna till ca 85 % i 5–7 flikar. Flikarna är rätt bredspetsade, och i sin tur inskurna i delflikar och tänder. Bladen har nätlik nervatur och är tätt ligghåriga på översidan. På undersidan med täta hår på nerverna, men ytan mellan nerverna är så gott som kal, eller mycket sparsamt hårig. Stängeln är närmast trind och har rätt raka ledstycken, men viker av något vid fögreningarna. Den är mer eller mindre hårig, i övre delen även glandehårig och har stipelförsedda blad som liknar rosettbladen, men uppåt blir allt mindre och mer sparsamt flikade. Blomställningen är vidgrenad. I toppen av grenarna med 5-taliga, 2,5–3,5 cm vida, något skålformiga blommor, som är rövioletta med ljus mitt, eller betydligt blekare, nästan vita. Egenartad frukt (fast alla nävor har den), som hålls upprätt under mognaden. Efter mognaden tillväxer fruktämnet till en lång näbb bestående av 5 fruktblad som är hårt sammanvuxna i näbbens spets, men som slutligen lossnar med ett knäpp i den nedre änden och rullar ihop sig. Fröna, som ligger i skållika bildningar längst ned i näbben, kastas då iväg ett stycke.

Midsommarblomster finns på många slags friska marker. Den är en av de vanligaste och mest karaktäristiska komponenterna i frodiga ängssamhällen, både på öppen mark och i skog. Finns även allmänt på fjällängar, men är i många områden ovanligare närmast kusten.

Förväxlingsrisk
I norra Sverige, där den i regel är den enda nävan, är den omisskännlig i blom eller i frukt.
Den kan dock förväxlas med ung nordisk stormhatt (Aconitum lycoctonum), som emellertid saknar stipler vid bladbaserna, och har tätare behåring mellan nerverna på bladens undersidor.
Smörbollar (Trollius europaeus) har kala, glänsande blad, och vitsippsranunkel (Ranunculus platanifolius) (Värmland–Lycksele lappmark, vanlig bara i Härjedalen och Jämtland) betydligt kalare, ofta helt kala, blad med mindre fint flikade flikar.
I södra Sverige är det värre.
Ängsnäva (Geranium pratense) (huvudsakligen södra och mellersta Sverige, men funnen till Norrbotten) är rätt sällsynt, men den kan vara mycket lik midsommarblomster. I allmänhet är dock bladen mer inskurna (till ca 90 %) med smalare, spetsigare, mer finflikiga flikar. Stängeln är rätt kantig, och upptill tätt glandelhårig. Blomman varierar i färg, men har ej mycket ljusare mitt, och fruktskaften hålls nedåtböjda före frukterna mognat.
Övriga nävor (Geranium) har antingen mindre djupt inskurna blad, eller så är de lägre och spensligare. Flera nävor är annueller.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

(skogsnäva)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanligt midsommarblomster G. s. subsp. sylvaticum i landskapet.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Skogsnäva
Midsommarblomster växer på mullrik, frisk till fuktig jord. Den förekommer i gles, örtrik löv- och granskog, särskilt vid källdrag eller på genomsilad mark, samt i öppen, örtrik ängsmark – den var förr ett viktigt inslag i slåtterängarna. Ofta har den sällskap med smörbollar Trollius europaeus och humleblomster Geum rivale. Arten påträffas också på dikes- och åkerrenar, i ekbackar och bryn samt längs stigar och vägar.

Täta bestånd av blommande midsommarblomster är en vacker syn men dessvärre ett tecken på vanhävd. När skötseln av betes- och slåttermarker upphör blir midsommarblomster snart dominerande och förkväver mera lågväxta arter som jungfrulin Polygala vulgaris, ormrot Bistorta vivipara och ögontröst Euphrasia.

Arten har ökat under 1900-talet och har fått fler lokaler i sydvästra och södra Småland, där den tidigare var ovanlig. I klippskärgården i norr har den däremot påtagligt svårt att etablera sig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Midsommarblomster växer halvskuggigt på frisk, mullrik mark i ädellövskog, hässlen, avenbokskog och glesare lövskog. På en del lokaler förekommer svagt–måttligt skogsbete men bete anses vara ogynnsamt för växten. Midsommarblomster växer även i skogsbryn, slåtterängar och längs skogsvägar. Sällsynt är den funnen i åkerkanter och örtrik granskog.

Midsommarblomster har sina huvudsakliga förekomster inom Mittlandet, speciellt ädellövskogar i den västra delen samt i kustädellövskog. För övrigt finns spridda förekomster. Ibland odlas midsommarblomster men den förefaller ovanlig som trädgårdsrymling. Växten har jämfört med tidigare inventeringar förskjutit sin gräns både åt norr och söder. En orsak kan vara att skogsbetet upphört, något som tidigare höll tillbaka den. Å andra sidan har midsommarblomster försvunnit från några lokaler på sydvästra Öland där den förr växte i små lundrester omgivna av åkermark. En del av dessa skogsdungar är idag avverkade samtidigt som åkerrenarna minskat vilket medfört att växten försvunnit. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer) vilket också är vår bedömning.

Speciellt norrut i Sverige kan midsommarblomster ha blommor som är ljust vitrosa; detta är noterat vid ett tillfälle.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Halvöppen till sluten, oftast frisk miljö: ängen (även igenväxande), lövskog, ängsbarrskog, frisk tallskog, skogsdungar på beten; i skogsbryn och vägrenar. På östra Fårö angiven som sällsynt. Exemplar med ljust rosa eller vita blommor förekommer sällsynt (Larsson 1994). Midsommarblomster tål skuggiga förhållanden och blir ofta riklig i mer slutna ängen, där den då ofta trycker ner övrig växtlighet. De utbredda bestånden i denna och liknande miljöer avspeglas i att arten noterades i en ganska hög andel av provrutorna, trots att den saknas eller är ovanlig traktvis: Storsudret, delar av norra Gotland samt Fårö med Gotska Sandön. Johansson (1897) angav frekvensen som ”Allest.”, vilket stämmer bra även i dag.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Midsommarblomster växer på frisk till fuktig, ganska näringsrik jord i löv- och blandskogsbryn, hagmarker, betesmarker och all slags igenväxande gräsmark som slåtterängar, åkerrenar, ödetomter, diken, vägkanter och banvallar. Mycket ofta ser man den tillsammans med andra igenväxningsarter som älggräs och hundkäx. Arten har blivit vanligare sedan förra inventeringen och förekommer nu närmare kusten än förr.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på frisk till fuktig, naturlig gräsmark i betesmarker, i gläntor i skogsmark, i igenväxande hagar, på dikeskanter och i skogsbryn. Gynnas av svag hävd och måttlig igenväxning och dominerar på övergivna betesmarker. Något kvävegynnad. Mycket vanlig på höglandet inkl. Falbygden. Vanlig i övrigt utom vid kusten, i sydväst och längst i norr, där den är mindre vanlig till sällsynt. 626 rutor (75 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, västra Asien. Allmän i hela Sverige. I Sörmland allmän. Jämnt spridd på fastlandet med något lägre frekvens i helåkersbygden vid Mälaren. I skärgården är arten nyckfull. Den förekommer på vissa öar och saknas på andra närliggande. I yttre skärgården saknas den helt – (82%). Midsommarblomstret växer i örtrika skogar och öppna, friska ängar, i ekbackar, bryn och källmyrar, ibland på skräpmark. Arten är en ohävdsindikator som gynnas av igenväxning och förekommer ofta i mängd på övergivna ängs- och betesmarker.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän i hela Uppland. 666 kartblad, 2333 kvadranter.
Almq. Merendels allmän; i slättbygderna och i skärgården något ojämn; i yttre skärgården spridd.
Midsommarblomster växer både i skogiga miljöer såsom blåbärsgranskogar, lövskogar, lundar och hagar och mera öppet i ängar och allehanda friska gräsmarker som inte hävdas. Eftersom den kan växa i ganska hög vegetation blir den mycket talrik i igenväxande ängar och hagar och kan i sådana marker tillsammans med hundloka och smörblomma vara en av de dominerande arterna, något som i blomningstiden ger den för ögat tilltalande aspekten med violett, gult och vitt.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Midsommarblomster är ursprunglig. Växten kallades förr »blåtoppa« i Järbo. Den anges som allmän i tidigare botaniska arbeten. Arten har knappast ändrat sin utbredning men är troligen betydligt talrikare nu än för 100 år sedan.

Midsommarblomster är en näringsgynnad växt som är mycket konkurrenskraftig på öppen mullrik jord. Den växer både öppet och i helt sluten skog. Som skogsväxt är arten vanligast i gläntor, mullrika svackor, längs avvattningsstråk och liknande örtrika miljöer. Midsommarblomster är ett pålitligt inslag i lågörtskogar på kalkrik mark och i högörtvegetation i raviner och längs skogsbäckar. Än mer tongivande blir arten på öppna oskötta inägor och andra gamla fodermarker. Sådana skräpgräsmarker eller Geranium-ängar finns överallt i spåren av människans odling men är särskilt framträdande vid gamla torp och fäbodrester. Arten ingår normalt i betade eller slåtterhävdade gräsmarker och är karaktäristisk för vegetationstypen örtrik friskäng. Dominans av midsommarblomster signalerar dock näringsrik jord och ohävd. Midsommarblomster pryder också de flesta vägkanter, igenväxande körvägar och dikesrenar och arten är vanlig på kulturmarker bland bebyggelse. Mycket sällsynt har arten noterats på havsstränder och i rikkärr.

I skogen är stenbär (41%) den vanligaste följeväxten före piprör, vitsippa, blåsippa, harsyra och gran. På kulturmarker är hundkäx (24%), röllika, hundäxing, stormåra, rödven och kråkvicker vanligast. På naturliga fodermarker är blodrot vanligast. Midsommarblomster börjar blomma före midsommar, vanligen i skolavslutningstid och samtidigt med liljekonvalj, skogsstjärna, skvattram och hundkäx. Blomningen pågår i avtagande grad långt in på sommaren.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Midsommarblomstrets planta är visserligen mångårig, men dess fröplantor med karakteristiska stora hjärtblad och blad ses också ofta under våren. Arten har inte påvisats i fröbanken (Granström 1986). Plantan utvecklar en kraftig jordstam. På hösten blir bladen ofta grant röda. Både gröna och röda blad behålls länge på hösten, längre än till exempel blad på hallon och mjölke, men inga blad eller andra gröna delar övervintrar. Tidigt på våren är anlagen till nya blad rödaktiga.
Midsommarblomster blommar normalt i skogs­stjärnans eller ekorrbärets tid men kan blomma om i höstfärgernas tid. I Los förekommer ljusvioletta blommor ofta, sådana som är ändå vanligare i fjälltrakterna.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Midsommarblomster har rika förekomster hos oss och skulle kunna kandidera som landskapsblomma. Medelpads kuperade terräng med översilade, granskogsklädda bergssluttningar utgör en naturlig hemvist för denna art. Dessutom befinner sig idag många odlingar, upptagna på bergssidorna, i ett igenväxningsskede, och midsommarblomster dominerar ofta dessa gamla lägdor och ängar. Den vill ha frisk till måttligt fuktig mark och är gynnad av rikt underlag. I ordinär granskog på kalkrik mark i norra Borgsjö förekommer den ymnigt, medan den i de suraste skogarna i nordöst är ovanlig och inskränkt till grundvattenutflöden.
Midsommarblomster följer källstråk, skogsbäckar, åar, älvbrinkar och ravinkanter, och går ner i kanten mot rikare kärr. Dessutom finns den i öppna lövskogar och lundar. Den tilltar i gläntor och blommar vid öppningar och på friska hyggeskanter.
På kulturmarker är den vanlig i näringsrika – gärna nordvända – åker- och vägkanter. Arten är känslig för uttorkning och på öppen mark växer den gärna skuggigt intill skogsbryn och dungar. Den koloniserar gamla lägdor och ängsmarker, särskilt på f.d. fäbodar och övergivna skogsodlingar, där den kan bli helt dominerande. På hävdade slåtter- och betesängar är den mera undertryckt men kan ibland växa helt torrt på sådana lokaler.