HIS 1831 ss. B. v. ß patens (Skinnskatteberg: i trädgårdar).

Epökofyt. Sporadisk i torrängsvegetation (1977 i ca 5 % av områdets torrängar, främst på obetade markhällar). Allmän på diverse friska-torra, euhemeroba ståndorter: vallar, nylagda gräsmattor, järnvägsområdet, banvallar, grus- och gårdsplaner, upplagsjord, slänter, skärningar, vägkanter, trampblottor i betesmark och andra markblottor, tippar, diverse kulturgränsvegetation Riklig på kalkvarp(!). Som åkerogräs numera utan betydelse, som vallsynantrop för nuvarande mest framträdande i Bergslagens flerårsvallar.

Torr-frisk mull; humusbemängd-mullartad, glest bevuxen, torr-frisk, euhemerob mineraljord. Ljusälskande. Konkurrenssvag.

Xenofyt. Sen neofyt, införd främst med vall- och gräsfrö, numera främst med sistn. Endast HIS:s ovan anförda, återhållsamma frekvensantydan från Skinnskatteberg avspeglar i Västmanland det faktum, att arten först under loppet av 1800-talet började vinna mera allmän spridning R Sverige. Redan då den härnäst anförs från landskapet, betecknas den som allmän, både i S (köpingstrakten enligt POST 1844, Västeråstrakten enligt TROIL. 1860) och i Bergslagen (Nora, Ohlss. manuskript 1863). Följande må vittna om artens goda spridningsbetingelser före den moderna frörensningsteknikens tid: " --- ett vanligt ogräs i synnerhet i första årets vall, förekommer ofta ehuruväl i regel ej i något större antal i alsikeklöver, där den är mycket svår att frånrensa; i den storfröigare rödklövern uppträder den naturligtvis mera sällan. I timotejfrö finner man den rätt ofta, svår att frånrensa som den är, dock endast i måttligt antal. " (WIKSELL 1927). Samma bild ges av WITTE (1939a). Riklig för nuvarande särskilt längs vissa vägskärningar (t.ex. i åsen mellan Köping och Kolsva) och på S-exp. banvallar.