Isolerad nordlig utpostlokal i Skandinavien, i sen tid något bättre ansluten till sitt sydliga utbredningsområde genom fynd i östra Södermanland (Kers1972). Utbredningstyp: S12.
Upptäcktshistoria enligt Almquist & Hamrin (1953) samt kompletterade, muntliga upplysningar av Lilly Hamrin 1978: Påvisades och samlades första gången 1933 av dåvarande skoleleven Åke Pilgård. Fyndet delgavs Hamrin omkring 1950 av Pilgårds fader, E. Pilgård, lärare i Hogsta i Kung Karl. En exkursion till den uppgivna växtplatsen, "en ek-hasselhage --- nära Kungsbarkarö skola", gjordes d. 2.5. 1953 av Almquist, Hamrin samt fru Lilly Hamrin, vilken senare först återfann den. Då på minst tre ställen i hagens "m. el. m. utglesade hassellundar, bildande täta men ej stora grupper i ett f.ö. yppigt fältskikt av Ranunculus ficaria, Gagea lutea m.fl. På samma slags mark sågos i hagen också G. minima, Adoxa moschatellina, Corydalis intermedia, Asperula odorata, Dentaria bulbifera, Lathyrus vernus, Stellaria nemorum ---."
Själv såg jag arten den 22 maj 1977 i blott tre blommande exemplar inom avsnitt, rikt på trinda Gagea-blad. Som G. minima är riklig, torde en del av bladen ha tillhört denna. Efter tämligen lång betesfred karakteriseras växtplatsen nu av frisk, delvis tämligen sluten, halvt stabiliserad lövskog med mer än 100-åriga ekar i glest förband och underväxt av alm och hassel. Fältskikt kring de blommande exemplaren bestod av Anemone nemorosa, Campanula trachelium, Corydalis intermedia, Gagea lutea och G. minima. Bottenskikt felade på grund av tämligen rik lövförna.
Ekologi
Artens ekologi i Sydsverige och troliga invandringshistoria i Västmanland berördes av Almquist & Hamrin (1953): "Växten kan på så låg nivå som ifrågavarande (cirka 10 m) icke gärna vara någon direkt relikt från värmetiden. --- Snarare kan den misstänkas vara pionjärförekomst i egentlig mening (eventuellt en -lokalgrupp), tillkommen genom långspridning i kanske mycket sen tid. Att den är naturlig får tagas för givet. Arten torde nämligen – ensam bland Gageae – hos oss vara helt främmande för kulturmark och okänd som synantrop." Dess utbredning i Sverige tolkas som ofullbordad.
Genom sällsynthet mycket sårbar. Troligen, genom sin bundenhet till ängslövskog, beteskänslig. Dess vitalitet torde komma att nedsättas av sedvanliga naturvårdsåtgärder (ledande till uppslag av stubbskott och invandring av nitrofila hyggesväxter respektive vegetationens omvandling till hårt snaggad betesäng). Överlevnadsförmågan i framtida, spontana successionsstadier är samtidigt oviss och bör närmare följas.
Lokaler
1; en känd lokal i Mälarområdet: Kungs-Barkarö Mörkrets backe (ALMQUIST & HAMRIN 1953; HYLANDER 1953). Meddelades först i en av Hamrin 1951 utdelad, kopierad sammanställning över växter i Kungsörstrakten efter herbarieexemplar av Å. Pilgård 1933 (herbarium Pilgård, vid. Hamrin). Beläggexemplar även i S och UPS (1953, Almquist & Hamrin) och ALV (1955, Edvard Alvén). Återfunnen av författaren 1977.