Allmän i Bergslagen och större delen av Skogslåglandet (glesare mot SÖ). Nu tämligen sällsynt på Mälarslätten; dock under 1970-talet på enstaka lokaler i de flesta sochnar i frisk-något fuktig, vanligen betad ängsvegetation Även på Ängsö: Högsholm, ekbryn(!), Almö-Lindö och Björnön (1950-talet). Ej funnen i Ridöarkipelagen (KERS 1978). På torrare ståndorter än eljest i Västra Bergslagen; förmodligen till följd av hög nederbörd. Troligen är temperaturklimatet föga utslagsgivande för utbredningen Däremot är tänkbart, att arten missgynnas av Södra och Östra Västmanlands styva leror. Trolig utbredningstyp: N1.
Första fynd
Bergius 1764 (Grythyttan: Kärrmark nedanför Loka hälsokälla). Först nämnd i Hulphers manuskript 1757 så som Bistorta (Kila: allén vid Sätra brunn). Ett tidigt samlat ark av Agardh från 1800-talets början förvaras i LD (Arboga: "pratis ad läder Westmanniae").
Ekologi
Idiokorofyt. Mycket hemerofil. Flerstädes i potentiellt naturliga källkärr- och rikkärr-myrkantsamhällen på sluttande eller kalkpåverkad torv. Vanligen kring källframbrotten eller i fastmarksövergångarna, vid stark sidleds vattenrörelse också i kärrens övriga delar (fastmattor av Sphagnum warnstorfii eller brunmossor). Även i naturliga fuktängsfragment, t.ex. i övre geolitoralen.
Långt vanligare som apofyt: främst frisk-fuktig, i Västra Bergslagen också torr, mesohemerob ängsvegetation, alltid i lågvuxna faser (betesmark, bryn, lövgläntor, gräsbevuxna stigar, gamla renar m.m.).
Fuktig-torr, föga sur-alkalisk, humusrik-mullartad mineraljord av växlande textur; väl neutraliserad och genomluftad kärrtorv. Den låga frekvensen i lerbygderna kan bero på förkärlek för något grovpartikelrikt underlag. Ljusälskande. Betestålig.
Förutom möjligen edafiska skäl kan sparsamheten i SÖ troligen skyllas den markuttorkning sommartid, som följer av låg nederbörd, i förening med extensiv uppodling och dränering under 1900-talet Kallades vid mitten av 1800-talet allmän i köpings- och Västeråstrakten (POST 1844, TROIL. 1860); syns alltså ha minskat.