Tämligen allmän i hela Bergslagen (inom större kalkområden lokalt allmän); spridd-tämligen allmän i Skogslåglandet; tämligen sällsynt-spridd på Mälarslätten. Attraheras av kalkhällmark och euhemerob sand- och fingrusmark (bådadera såväl in situ som i form av varp respektive tillfört fyllningsmaterial). Förekomster i potentiellt naturlig vegetation sällsynt, edafiskt betingade. Den lägre frekvensen i vissa trakter beror på mindre tillgång på lämpliga ståndorter. Tillhör i Skogslåglandet och på Mälarslätten främst åsterräng och bangårdsområden. Utbredningstyp som eventuellt idiokor: Kalk. Som antropokor: U (N1).
Första fynd
HISINGER 1831 (Skinnskatteberg s:n).
Ekologi
Osäker idiokorofyt men karakteristisk för potentiellt naturliga kalkklippängssamhällen: Arboga: Kalkugnsberget (ställvis riklig i bl.a. Polygonatum odoratum-Saxifraga osloensis-samhällen), Sala: Gudmundtorpets marmorsjö, Västanfors: kalkstensbrant NÖ Semla-Dammsjön, Viker: Röjängenklippan (alla !).
På få lokaler på Mälarslätten, i Skogslåglandet och Nedre Bergslagen i mesohemeroba silikatklippängar; en gång i obetad, glest bevuxen ås-örtbacke: Romfartuna S: Äs(!). Huvudmassan av populationen på torra, euhemeroba mineraljordsståndorter: stationernas spårområden (nästan konstant), sandiga banvallar, åsskärningar, åsplaner, sandtag, gruvvarp, stenskoningar, diverse fyllnadsgrus och -sand.
Kalkklippmull (undantagsvis silikatklippmull); finjordsfattig, ofta också humusfattig, torr, euhemerob mineraljord. Konkurrenssvag. Ljusälskande.