Allmän: Mälarstränderna, Arbogaån, Svartån, Björksta-Lillån, Sverkestaåns, Ässingåns och Sagåns nedre lopp, Norbergsån. Spridd för övrigt t.o.m. Övre Bergslagen: Ljusnarsberg: Stjärnfors 1955 (Waldén) -76(!: Ljusnarens strand, rätt stort bestånd). Överallt naturaliserad. Spridning ofullbordad. Eutrof, varför uttunning-frånvaron i oligotrofområdet., t.ex. NV. Bergslagen, kommer att bestå. Utbredningstyp: S2 (pS1?).
Första fynd
WALL 1852 så som G. spectabilis (Rytterne: Stora Ekeby nedåt Åholmen).
Ekologi
Agriofyt. Vattenhelofyt i näringsrik omgivning samt i viss utsträckning i mesotrof- nästan oligotrof vattenhelofyt: Ljusnaren (ovan), Guldsmedshyttan: Storån vid Storå kvarn 1950-talet (Hamrin; Waldén) -76(!), Västervåla: Trummelsbergsviken i Stora Kedjen 1974(!). På flacka stränder även i nedre geolitoralens och hydrolitoralens Carex acuta-bälte (motsvarande). därvid tidvis helt emers. Punktvis på potentiellt naturliga ståndorter, oftast på kulturstränder, vid diken, dammar och dammrester.
I eutrof miljö yppiga, km-vis sammanhängande bestånd. Ensam vassbildare, eljest i sammansatta vassars innerzon. Rotad på ned till ca 50(-100) cm djup i gyttjerik, helst lerig mineraljord. Gynnas av auxotrofiering.
Ergasiofygofyt. Tämligen sen neofyt. Tycks ha börjat odlas (som foderväxt) först omkring 1850. Första uppgift härom i Westmanlands Läns Hushållnings-Sällskapets Handlingar för samma år (tryckt 1851): "Brukspatron Timm har å Sjön [= Mursjön i Västervåla] i år gjort försök med plantering af rötter till Molinia maxima." Av Timm ungefär samtidigt även "odlad vid Engelsberg på Flaxkärnsmossen" [ca 1850] (G. C. Timm, TIMM); av A. E. Luhr m.fl. patroner kring Mälaren: "Försök i mindre scala med odling af Molinia maxima är gjorda på Springsta i Kärrbo S:n och Näs i Kohlbäcks S:n ---" (samma Handlingar för år 1851). Från Norasjöns omgivning i V. Bergslagen omtalar OMAN (1853), att "å vestra Sunds mark, några mera gifvande arter af slägtet Poa blifvit planterade" – sannolikt Glyceria maxima, som en tid därefter blev publicerad som vildväxande vid Norasjöns strand (ELGENSTJERNA 1889). (Ännu kvar, bl.a. vid Nora station[1].)
Naturaliseringen gick, änskönt inplanteringen säkerligen företogs på åtskilliga håll, mycket långsamt under hela 1800-talet. Hos Iverus (1877) blott fem lokaler, av vilka en var Springsta (denna, liksom två andra, citerade efter WALL och TROILIUS). Fyrtio år senare redan tämligen allmän vid Mälaren; sammanhängande bestånd längs vissa vattendrag, t.ex. nedre Sagån, spridd från odling vid Mälhammars gods (se SAMUELSSON 1923a). Vid denna tid ännu inte hunnen till Fläcksjön och Svartån däromkring (osedd av Lohammar 1926).
Sedan dess kontinuerligt ökad, spridd i synnerhet med driften. I Mälaren första driftfynd 1897 vid Svartåns mynning (SERNANDER 1901). Undantagsvis har spridning hittills uteblivit, t.ex. i Kolbäcksån, där den sågs utplanterad i diken vid Sjömossen mellan Stora och Lilla Nadden i Ramnäs av TOLF (1899a, 1899b), återsågs (S om Sägen) av ERIKSSON (1967a) men annars inte rört på sig. Förklarar kanske, att växtplatsen. inte har direkt förbindelse med Kolbäcksåns vatten. Lämpliga betingelser finns annars på många ställen S-ut.
