Som Salix fragillis L. - Knäckepil
Allmän-tämligen allmän längs Arbogaåns, Mälaren och Mälaröarnas stränder; i övrigt spridd i Sydöstra och Östra Västmanland, huvudsakligen knuten till de större vattendragen, upp till Sala, Västerfärnebo (Hörnsjöfors; gamla träd i åkanten S Bjurfors däremot nog odlade[!]), Ramnäs (flerstädes längs Kolbäcksån upp till Seglingsberg[!]) och Skinnskatteberg: Aspbo, strandkant vid Nedre Vättern, 1 träd 1975(!); Dagarn (EK m.fl. 1968). I Västra Skogslandet och Nedre Bergslagen sällsynt, mest på å- och sjöstränder intill bruk och tätorter. I Övre Bergslagen anförd som enstaka förvildad i Hällefors: Sävsjön (Almquist). Mindre odlad i NV än i SÖ, detta oaktat sannolikt missgynnad i Bergslagen av både klimat och edafiska förhållanden. Utbredningstyp: S2.
De i vår tid grövsta träden genomgående odlade. Märkesträd förekommer knappast. Två pilar vid Vinbäcken intill Svedvi kyrka i Hallstahammar S var 1969 402 respektive 383 cm i omkrets 1,5 m ö.m. (MALMG. 1970), en pil i Arboga: åstranden mitt för f.d. hamnen 395 i "brösthöjd" 1979 (Löfgren).
Första fynd
FRIES 1840 (" i --- Westman land --- synes den verkligen vild ").
Ekologi
Agriofyt. I lågdynamisk strandvegetation, främst på fasta stränder av lera eller morän, tillsammans med klibbal och andra lövträd. Stundom också i de mot vattnet vettande delarna av föga sakna strandalkärr, t.ex. Kungsåra: Skepphusavikens Ö-strand(!). Längs vattendragen ofta i raviner och gärna längs forssträckor och på forsholmar (Arboga, Fellingsbro, Hallstahammar). I starkt kulturpåverkad omgivning Längs diken, åkerbäckar och i dammkanter. Permanent fuktig, väldränerad, humusrik-mullartad, näringsrik och föga sur mineraljord. Tål ej stark beskuggning under uppväxtskedet.
Ergasiofygofyt. Möjligen införd i landet under klostertiden (SJÖBECK 1934, m.fl.). I Västmanland sannolikt det först odlade, främmande prydnadsträdet. Som nyttoträd alltid av underordnad betydelse; jfr dock HAMMARSTRÖM (1813) beträffande Ljusnarsberg: "Trädslag till öfrige uti hushållningen förekommande behofver".
Inga odlingsuppgifter föreligger från 1500-talet, då den bl.a. kan ha använts vid kungs- och adelsgårdarna, t.ex. Ebba Lilliehökks i Arboga. 21 pilar omgav enligt ett inventarium av år 1640 den av Joh. Rudbeckius på 1620-talet anlagda domkapitelträdgården i Västerås (BROLEN 1922). Ca 1715 företogs pilplanter. kring Strömsholms slottsträdgård "till förtagande af den skada, som den starka blåsten under tiden tillfogar berörde Trägård" (SWEDERUS 1881 efter redogörelse från 1717–18 över änkedrottning Hedvig Eleonoras livgeding). Samma århundrade tydligen allmän odlad såväl inom den då trädfattiga Mälarslätten som i bruks- och gruvbygder: "Planterade Pilträn wid gårdarna finnas mångenstädes" (Västeråstrakten enligt BARCH. 1772). Vid städernas in- och utfarter anlades efter mellaneuropeiskt och sydsvenskt mönster långa pilalléer: Västerås: "Man anländer till Wästerås uti en skön däld af åkrar och ängar, och passerar genom en lång allée af pilar in i den täcka staden ---" (1804 enligt ARNDT 1807), "af 2 a 250 al: s längd" (PALMSTEDT 1778). Planteringsåret var enligt GRAU (1754) 1738. Köping: "Pilar woro ett godt stycke planterade utom wästra tullporten, bredewid landswägen" (Strang manuskript 1759); "Pilplantering på sidorna om wägen war både prydlig för staden som angenämt för resande" (Hiilphers manuskript 1759). Arboga: " En PilAllée emottager den Resande vid Arboga ---" (LINNERHIELM 1797). Dessa alléer torde vara desamma som ännu framgår av de kartor över Sveriges städer, som utgavs under 1850-talet (Arboga 1853, Köping och Västerås 1854). De är sedan lång tid tillbaks ersatta av en svällande stadsbebyggelse.
Trädets förvildningshistoria likaså gammal., åtminstone i S. Västmanland (huvudsak]. spridd med vattendriften). Enligt WALL (1852) redan "vid stränder etc. allmän". Gällde Mälarområdet; blott odlad i Skinnskatteberg vid denna tid (HIS. 1831, 1832b). Odlade ex. avses troligen också av BERGENSKIÖLD (1784) betr. Nora Bergslag: "den mera Allmänna Pilen". Första uppgift om (förmodat) vildväxande knäckepil i Bergslagen från 1921: Nora N: Älvstorpet (BINN. 1921). Självföryngring i nutiden konstaterad åtminstone vid Bergslagens kant, näml. vid Lindesjöns S-spets, rikliga småträd(!).
Vanligen enstaka-smågruppvis. Större bestånd t.ex. vid Arbogaån vid Frötuna (Fellingsbro S) och åbågen i Arboga(!), Dingtuna: Asköbäckens ravin S Vångsta(!), Haraker: Svartåravinen vid Lötbo(!), Skultuna S: d:o vid Skultuna(!), Lund: längs återstoden av Kapellbäcken(!).
Med sällsynt undantag i Västmanland endast O-träd. ("man bör --- välja hanar, emedan honorna sprida deras frödun alltför vidt omkring", Svensk Bot. VI 1809.) 6-träd: " --- finnes troligen endast ursprungligen planteradt t.ex. på Engsön samt nära Westerås vid vägen mellan Wallby och Fredriksberg" (WALL 1852). Av TROIL. (1860) uppgiven från Västerås Viksäng; Carlslund och Sankt Ilian Apalby; Vallby; av Iverus (1877) från Kolbäck Yllesta. Under 1900-talet blott från Lundby Hammarby sjöhage, ett ex. (Lundblad enligt SAM. 1923a). Sistnämnda område nu bebyggt.
