Allmän-tämligen allmän på Mälarslätten; spridd (huvudsakligen i kulturbygder) i nedre Skogslåglandet; sällsynt i Bergslagen frånsett anhopningar längs kalkstråken. I Övre Bergslagen endast en känd lokal: Hällefors bruk (Svedberg enligt SAMUELSSON 1923a). Förvildad? Når i V. Bergslagen en temperaturklimatiskt betingad utbredningsgräns, missgynnas f.ö. ovan Mälarslätten främst av brist på ståndorter med lämpliga markförhållanden. Utbredningstyp: S2.
Första fynd
HISINGER 1828 så som Convallaria polygonatum (Mälarstränderna).
Ekologi
Idiokorofyt. Hemerofil. Ängslövskog och -blandskog som föregående art. Inom kalkområdet också örtrika barrskogssamhällen i friskt-torrt läge. Kalkklippängssamhällen, t.ex. Arboga: Kalkugnsberget, delvis ymnigt, Sala: Solbohällarna, Västanfors: kalkbranten NÖ Semla-Dammsjön (alla !). Ängsartade klippavsatssamhällen på rika bergarter eller gödslade av lövfall.
Som apofyt främst på meso- och oligohemeroba ståndorter: särskilt hällar och backberg (längs sprickor och i myllsamlande fördjupningar) samt blockgryt. Mera sällan i kulturpåverkade lövgläntvegetation (vägbryn m.m.) och i obetade-svagbetade örtbackar, då vanligen i buskskydd eller inom småblockiga (mindre starkt uttorkande) avsnitt. På euhemeroba ståndorter undantagsvis: bergsskärningar, banvallar, grustagskanter i lövomgivning, överkanten av vägskärningar (Västerås-Barkarö: Enbacken V-ut, skärningar i lövträdsbevuxen morän).
Mullart. Anpassad till skilda ljusförhållanden men undviker stark skugga. Föga betestålig.
