HISINGER 1832b (Skinnskatteberg: Baggå, 1831).

Epökofyt. I mesohemerob vegetation nästan enbart i mer eller mindre gles, frisk ängslövskog med hassel och ädla lövträd: parker och parklundar, t.ex. Hubbo: Trän- hammar, Romfartuna S: Lycksta, Tillberga S: Hällby, Västerås-Barkarö: Fullerö: någon gång subspontana bylövdungar, t.ex. Dingtuna: Stockkumla asklund. riklig, eller hagmark: Munktorp S: betat hässle NV Stenby (alla !). Ej potentiell agriofyt, då den går ut i sluten skog. Reliktexempel i oligohemerob lundvegetation sedda blott i Säby: Torsvads lund, några ex. nära bryn. I mesohemerob ängsvegetation känd från Viker: Sjöändan S-ut, igenväxande slåtterängar på kalkmark(!).

Övervägande på torra- friska, euhemeroba ståndorter: särskilt vägrenar och -kanter, därnäst kulturslänter (diverse "grässlänter". vägslänter, banvallar osv.) och ängsvegetation i kulturgränsen; vanlig också på stationernas spårområden. Stundom i landsvägskärningar, kring lanttomter och dessas ekonomibyggnader och i gräsmattor, där den visar sig vara ett outrotligt ogräs, t.ex. Guldsmedshyttan: kring Guldsmedshyttans herrgård, Fellingsbro: Finnsjön; V. Torvesta; Ytterekeby; Åbyhammar, Karbenning: Nyhyttans S-gård (alla !).

Beträffande åkerförekomster: Syns förr verkligen i någon mån ha varit ett åkerogräs: Hällefors: Strävgrind intill Silverknuten, "rikligt i åkerkanten o. delvis i åkern" 1929 (Broddesson manuskript). Så inte nu men flera 100-tals m längs åkerkanter och -renar. både inom kalkområden och silikatområden (t.ex. Sala, Irsta flerstädes, Fellingsbro: Rynninge, Munktorp: Häljesta, Säby: Utvreta: alla !). Helt blå av arten stod övergivna åkrar 1976 i Grythyttan: Björskogsnäs och Viker: Älvhyttan; liksom en osprutad timotejvall å sistnämnda plats(!). Av TOLF (1899a) nämnd som sällsynt på myrodling: "Ett annat, heller icke af mig tillförene å mossodlingar skådad! ogräs påträffades äfven inom Kumla socken ---."

Xenofyt och ergasiofygofyt; det förra övervägande (ehuru den i litteraturen ofta ansetts övervägande förvildad). Följande uttalande i Svensk botanik 1809 (band IV) rymmer åtskilliga sanning och är ännu giltigt: "flerstädes utom Trägårdarna och blomster-parterren. der den, kanhända, icke med afsigt varit först införd, utan med andra omplanterade Vexter, såsom Buxbom m.fl. från främmande Orter inkommit. så mycket lättare som Rottelningarne (Stolones) oändel. fördelta och lifaktiga ---, innästla sig bland andra, och medelst deras krypande egenskap --- snart utsprida sig som det värsta ogräs." Odlad (nog i regel som prydnad) har den också varit (offereras av LUNDSTRÖM 1843); och säkerligen, åtminstone under 1800-talet och början av 1900-talet, har den på många håll dessutom utsåtts oavsiktligt (t.ex. med vallfrö, gräsmattsfrö och banvallsfrö). Sedan slutet av 1800-talet järnvägsspridd.

Anses först ha införts i Sverige under 1600–1700-talet (TH. M. FRIES 1886). Uppgavs av WALL (1852) i Västmanland förekomma "här och der" (enstaka exempel från Mälarslätten och Nedre Bergslagen); av Iverus nämnd från ytterligare några lokaler. Dess frekvens alltså under 1800-talet ännu ganska låg. Fortfarande stadd i spridning (särskilt utmed vägnätet).

Form flore alba: Sällsynt: Grythyttan Björskogsnäs, enstaka förr, utgången (E. Andaersson, 1976). Sala Gruvan; Skuggan (DAHLGREN 1911)(†). Kärrbo Nära Ångsjön 1944 (Eskil Alvén, ALV).

["Var. minor Gel.": Skinnskatteberg: "På skuggrika gräsplaner vid Riddarhyttan"; "Lågväxt (10–20–30 cm) --- en enda stor blomma (eller någon gång två) i stjälkens topp" (WESTERLUND 1898; S, 4 ex.). Förmodligen gräsmattsexemplar, som hastigt gått i blom mellan två avmejningar(!).]

Några lokaler i Bergslagen, där arten varit känd under lång tid: Ljusnarsberg: Kopparberg 1916 (Laurell enligt SAMUELSSON 1925; SK) -76(!). Ramsberg N: Håkansboda (1850-talet] (Wall manuskript) -1976(!); Kloten (Iverus 1877) -1976(!: vägslänt). Viker: Älvhyttan (ELGENSTJERNA 1889) -1976(!: allmän inom kalkområdet).

Kantar på sina håll landsvägarna kilometervis, t.ex. sträckan Törunda- Borgby (Säby) och Åsby-Körninge (Hallstahammar S)(!).