WAHLENBERG  1824 så som P. verna ("ad --- Vestmanniam ferrimontanam exemplar gr. Skinskatteberg"). Avsåg Brobyåsen, där arten förekom ymnigt "å torra kanter" enligt Wahlenberg manuskript 1821.

Idiokorofyt? Nog inhemsk i kalkklippängssamhällen, där den nu i potentiellt naturlig miljö flerstädes växer inom Mergölenområdet i Sala och Vikers kalkområde (! m.fl., känd sedan 1800-talet). Saknas i all ostörd silikatklippängsvegetation.

För övrigt apofytisk: lågvuxen, måttligt torr-frisk, mesohemerob ängsvegetation, t.ex. nuvarande eller f.d. betesmark; besläktad, nästan euhemerob vegetation: vägslänter, äldre renar, diverse ängsmark i kulturgränsen. På kalkmark gärna i periodiskt upptorkande, örtrik fuktängsvegetation: Västanfors: Mortorp; Skinnskatteberg: NV Limgruvetjärn; S. Gäddtjärnen under kalkbrotten(!). Ej väl hemmastadd i utpräglad torrängsvegetation i silikatområdet: några få fynd i Sydost, något fler i Skogslåglandet och Bergslagen (då både i örtbackar och på markhällar).

Frisk-måttligt torr (-på kalkhällmark torr) ängsmull; mer eller mindre torr, alltid humusrik-mullartad, euhemerob mineraljord. Underlag växlande. Föredrar generellt ett markfuktighetstillstånd mellan den typiska friskängens och den utpräglade torrängens. Svag skugga-öppet ljus. Tycks mer konkurrenskraftig än P. neumanni genom förmåga till avsevärd skottsträckning i tätt och något högt fältskikt. Betesgynnad.

Har troligen under tidernas lopp vid många tillfällen spritts med hö och frövaror. Huruvida vallodlingen särskilt bidragit till ökning under senare århundraden är okänt men tycks troligt.

Ex. med felslående (mer eller mindre förkrympta) kronblad ("form micropetala") anträffas här och var och är inga märkvärdigheter. Inom ett område i Hallstahammar S (i Sydost) t.o.m. dominerande under slutet av 1960-talet (MALMG. 1970). Det är möjligt, att denna avvikelse är genetiskt betingad (utan att fortplantas genom fröna?). Jfr DAHLG. (1953).

Småraser för övrigt inte närmare studerade.