Allmän i barrskog i nästan hela området. Kända luckor endast i Mälarområdet: På fastlandet tämligen allmän-(i starkt uppodlade och/elIer lövskogsrika trakter) spridd-lokalt sällsynt; på öarna sällsynt. Från sistnämnda endast meddelad från Ängsö: "klockargården" (Hj. Karlsson enligt SAMUELSSON 1925). Okänd i det lövskogsdominerade Kungs-Barkarö. Nordlig (cirkumpolär) men tämligen vanlig ned till Skåne, varför luckorna ovan huvudsakligen får tillskrivas ståndortsbrist (eventuell brist på mark med konsoliderad mår) och ofullbordad spridning Utbredningstyp: N1.
Kan nära Mälaren (liksom i Uppsalatrakten enligt ALMQUIST 1965) också i större barrskogsområden förekomma bara fläckvis-lokalt. Ibland dock tämligen konstant i äldre, stabila skogar där, t.ex. V och NV Lundtorpet i Dingtuna(!).
Första fynd
HAMMARSTRÖM 1813 (Ljusnarsberg s:n).
Ekologi
Idiokorofyt. Hemerofob. Hedbarrskog av frisk ristyp, sparsam i frisk lavristyp. Ängsbarrskog (både Pinus- och Picea-samhällen) på frisk-medeltorr kalkmorän. Vissa, starkt ängsartade källkärrsamhällen i barrskog: Skinnskatteberg: Ormdalen 1975(!). Reliktapofyt i mesohemeroba barrskogsfaser. Aldrig aktiv apofyt på kalhyggen, i vägskärningar, på vägkanter osv.
Liksom bl.a. Pulsatilla vernalis tämligen snävt anpassad till podsolsamhällen och barrskog på mull- eller rendzinaartad kalkjordmån. I sistnämnda fall kanske i lägen med låg kalkhalt i de översta markskikten. Dock i och för sig knappast kalkskyende; undviker däremot mycket sur markreaktion (Jfr ARNBORG 1940). (Undantagsvis grund, upptorkande, mycket väl neutraliserad kärrtorv.) Skugga-halvskugga.
Utbredning densamma vid mitten av 1800-talet.