Numera sällsynt, sporadisk, (alltid?) tillfällig. Genom åren angiven från enskilda lokaler i alla regioner utan särskilt övervikt för någon. Utbredningstyp (om arten alls skall betraktas som förr naturaliserad) osäker. Huvudutbredning i Skandinavien sydlig.
Första fynd
WAHLENBERG 1826 ("ad --- Vestmanniam ferrimontanam "). Avsåg förekomst i Skinnskatteberg s:n.
Ekologi
Osäker epökofyt: under 1800-talet vanlig i åkrar (WALL 1852, m.fl.) och vallar, nu nästan enbart i gräsmattskanter, nysådda gräsmattor och på d:o vägrenar/-slänter. Sist uppgiven från åkrar några gånger under perioden 1900–1930 samt 1974: Västerås-Barkarö: Västerängs gård 400 m Ö-ut, åkerkant på sandig jord, enstaka 1974, ej sedd 1975, 76, 77 (KERS 1978; S). (Den av ALVÈN [1950] och WALLDÉN [1955] omnämnda åkerförekomsten i Kungsåra: Björsbo avser troligen ett fynd av Eskil Alvén 1930 [Kungsåra: "i åker": ALV]. Åkrarna vid Björsbo är nu campingplats.)
Xenofyt. Arkeofyt med "åkerbruksfrö" (WITTE 1910). Åtminstone under 1900-talet främst invandrad och spridd tillsammans med diverse vallfrö (se WITTE 1910, 1929, KOLK 1955, m.fl.) För nuvarande sällsynt med gräsmatts- och gräsrensfrö.
Allmän enligt WALL (1852), TROILIUS (1860), Malmqvist manuskript, Iverus (1877). Började minska redan före 1930: "under de 4 senare somrarna å endast tillsammans ett par lokaler funnen, därav ingen i Kolbäck och under de sista somrarna ingen heller i Ryttern" (Lundman manuskript 1924). Tydligen var den effektiviserade frörensning framgångsrik. Samtidigt anas, att arten utan påfyllning av frön utifrån har svårt att längre tid hålla sig kvar på någon plats i Västmanland. Med ytterligare förbättrad frörensning, ändrade växtföljder och kemisk bekämpning mycket ovanlig mot 1950-talet (jämför t.ex. WALLDÉN 1955); sedan endast: Ramnäs: efter vägen S kyrkan (ERIKSSON 1967a), Hallstahammar S: Skansöbadet, nysådd gräsmatta; Tomtebo. gräsmattskant; på båda 1 ex. 1970, försvunna 1971 (MALMGREN 1970; S). Västerås-Barkarö: Västerängs-trakten på Ridön (se ovan).