Allmän kring Mälaren; f.ö. mestadels (något ojämnt) spridd i slätt- och lågområden. Ett mindre antal lokaler i barrskogsdominerad omgivning, dvs. i oligotrof miljö, då vanligen vid sjöar och i kärr på kalkrik mark eller vid sänkta, eutrofierade sjöar (sistnämnda t.ex. Öketjärn i Ramnäs, Gårbarken, Stenbarken och Storljusen i Västerfärnebo). I Sverige sydlig, blott nående sydligaste Norrland. I Västmanland syns dock utbredning helt och hållet bestämd av edafiska förhållanden. Utbredningstyp: S1.
Första fynd
HISINGER 1831 så som C. stricta (Skinnskatteberg: Brobykärret).
Ekologi
Idiokorofyt. Hemerofil. Brukar som myrväxt räknas som karakteristisk rikkärrart (jfr bl.a. SJÖRS 1967 sid. 180). I Västmanland dels i några av de västliga kalkrikkärren (de flesta limnogena), dels i talrika andra kärr, kännetecknade av samtidigt eutrof belägenhet (inom lerområdet, delvis vid eutrofa vatten) och mycket sanka (mer eller mindre gungflyartade)/starkt växelfuktiga förhållanden (dvs. med tidvis mer eller mindre långvarigt överstående vatten). Sådana ofta men inte alltid utbildade i anslutning till sjöar och vattendrag. Bildar särskilt i fastbottnade översvämningskärr tuvsamhällen av större eller mindre utsträckning. Det kanske största C. elata-samhällen i Västanfors: Backgårdskärrets Ö-del (MALMGREN 1975: Fa 21). Bottenskiktet här sparsam, kan annars innehålla diverse arter, huvudsakligen brunmossor (i Ramnäs: Lönnbromossen dominerande Calliergon cordifolium och Drepanocladus exannulatus enligt MALMGREN [1980b: Su 31]). Oftare spridda tuvor eller lokala, runda tuvgrupper.
I vissa kvarvarande barrskogskärr på Mälarslätten (på lera) samdominerande art i kärrviddsamhällen av myrkantnatur (med Peucedanum palustre, Galium trifidum, Epilobium palustre osv.): Dingtuna: Östjädra 500 m Ö-ut, tre kärr mellan Loviselund och Malmen (alla !).
Förmår växa i synbarligen tämligen oligotrofa gungflyn: Norberg: Värlingens V-del (C. elata-C. lasiocarpa-samhällen)(!).
Vidare i tidvis starkt översvämmade alkärr - blott i mycket eutrof miljö (på Mälarslätten och under viss kalkpåverkan): Rytterne: Boasjön; Ängsö: Ektorpet V-ut; Sala: Ekeby mosse(!).
I lika hög grad i viss fuktängsvegetation: potentiellt naturlig-hemerob graminidvegetation på fasta, eutrofa mineralstrandkanter (huvudsakligen bäckkanter, även å- och sjökanter); graminidvegetation i kärrpölar i betesmark m.m. samt i källgropar med växlande vattenstånd (i hemerob omgivning), t.ex. Ängsö: gården Tjärn; Hallstahammar S: Skogstorpet V-ut(!). Dess förmåga att medelst extrem tuvbildning fortleva under omväxlande långvarig översvämning och uttorkning har gjort den dominerande runt kanten av den lilla uttorkande oligotroftjärnen N Tattartjärnen i Skinnskatteberg(!). Drar här sannolikt, oberoende av det ytterst magra sandunderlaget, fördel av de oxidationsförlopp i bottensedimenten, som följer av barläggning.
Något liknande gäller sparsamma förekomster på blottade strandbottnar i Nedre Bergslagen.
I mindre utsträckning och vanligen fåtalig vattenhelofyt på grunt men inte vikande vatten i eutrof-mesotrof omgivning.
På några håll, slutligen, på euhemeroba ståndorter: sandtagsdammar (Arboga, Kungsåra), tegelgravar (Nyby i Sala), dike i strandkärr (Västanfors: Ulfsbohalvön) (alla !).
