Tämligen allmän-allmän inom Mälarområdet; tämligen allmän-spridd på övriga Mälarslätten Högre upp snabbt avtagande, i Bergslagen sällsynt och vanligen tillfällig Den låga frekvensen ovan nedre Skogslåglandet kan antas vara en följd av både bristande temperaturklimatanpassning och bundenhet till eutrofa lerområden. Utbredningstyp som idiokor: S12. Som antropokor: S3.
Första fynd
BERGIUS 1764 (Grythyttan: Loka hälsokälla).
Ekologi
Troligen idiokorfyt. (Möjligen förhistorisk agriofyt.) Mycket hemerofil. I potentiellt naturlig vegetation numera endast i geolitoralsamhällen på vissa Mälaröar (på ävja enligt KERS 1978). Eljest som apofyt: Hemerob (närmast euhemerob) fuktängsvegetation på starkt upptrampad, humusrik lera (särskilt strandängar vid Mälaren, sparsam d:o högre upp, åtminstone t.o.m. S. Ramnäs; markblottor kring källpölar och källdammar i lerig betesmark). Åtskilliga andra, näringsrika och fuktiga, euhemeroba ståndorter: gödselpussar och annan fuktig mark kring ladugårdar och gödselstäder (tämligen vanlig ståndort i hela området och karakteristisk för dess övre delar); förr städernas gödselsamlande rännstenar (Köping enligt Malmqvist manuskript); igenväxande lertäktsgropar; efter sänkning och dikning förmultnande, f.d. lergyttjebottnar (t.ex. Köping: Norsaområdet, Arboga: Molöns alskog vid Hjälmaren). Ex. på mera aparta ståndorter: kraftstationsränna (Skultuna S: Forsby), hamnstrand (Badelunda: Tegeludden), tomatrabatt vid ladugårdsknut (Munktorp S: Norrvåle) (alla!), fuktig slig (Norbergs samhällen enligt NORDIN 1959). Ibland i eutrofa diken.
Öppen-glest bevuxen, fuktig-växelfuktig, humus och näringsrik, finpartikelrik (delvis euhemerob) mineraljord (vanligen lera); organiska, tidvis översvämmade strandsediment. Starkt gynnad av anrikning av lätt upptagbart kväve. Vanlig i öppet ljus. Betesgynnad.
Arten kan som antropokor antas ha haft ungefär samma utbredning som nu under större delen av historisk tid och förmodligen också tidigare. Genom torrläggning och igenväxning nu något minskande.
