LILJEBLAD 1797 så som Orobus tuberosus (Västerfärnebo: Viggarna i "äng som varit plogland"). HIS. 1831 så som d:o (Skinnskatteberg s:n).

Idiokorofyt. Mycket hemerofil. Ursprunglig i torra-friska ängsskogar och vissa naturliga lövgläntsamhällen (lundbryn kring klippkrön m.m.). Bl.a. i Pinus-Juniperus-Brachypodium pinnatum-samhällen på frisk-torr kalkmorän (Norberg, Sala, Viker[!]) och närstående Pinus-samhällen på tunt jordtäckt kalkhällmark (kalkhälltallskog och fragment av sådan), t.ex. Arboga: Kalkugnsberget (MALMG. 1972a). Som inslag i lågdynamisk löv- och blandskog bofast främst i avsnitt, som genom bruten topografi, viss blockighet m.m. är mer eller mindre luckiga. Dess i regel fåtaliga uppträdande i sluten silikatlövskog - Kila: hassellunden S Åsen; Surahammar: Dalbackens lund osv. – återgår förmodligen på otillräckliga ljusförhållanden. På nyssnämnda och andra, liknande lokaler kanske ljusrelikt.

Som apofyt allmän i utglesad ängsskog (lund- och andra löv- och blandskogshagar, smärre lövdungar, gläntor, bryn osv.). Tämligen vanlig i frisk (betad eller obetad), helst på morän växande ängsvegetation (hela området) och i d:o torrängsvegetation i Bergslagen. Betydligt lägre närvaro i Skogslåglandets och Mälarslättens örtbackar (se Fig. 60). I fuktängsvegetation sedd av författaren i kalkfuktängar (inom periodiskt genomsilade fläckar under kalkgruvor i Skinnskatteberg: Gäddtjärnen och Limgruvan). Gärna på vissa euhemeroba ståndorter: stig- och grusvägrenar (också i barrskog), hyggen, varp, diverse ruderatbetonad ängsvegetation.

Måttligt torr-frisk (-i kalkomgivningar växelfuktig), tämligen sur-alkalisk mull; euhemerob mineraljord. Underlag växlande. Öppet ljus-måttlig(-stark) skugga. Tämligen betestålig.

Form flore alba: Irsta Ullvi gård i hagbacke, flertal 1977(!). Sala Skuggan, 1 exemplar 1910 (DAHLG. 1911). Sevalla Ekeborg NV-ut i övergiven hagmark, flertal 1976(!). Ex. härifrån sedan odlade av författaren, tillväxer normalt. Sankt Ilian Vallby 1931 (Woll., VÄ).

Form tenuifolius (Roth) Garcke: Smalbladiga exemplar ej sällsynt, stundom kallade tenuifolius: Västeråstrakten allmän (TROIL. 1860); Västmanland allmän (WALL 1852; Iverus 1877): Munktorp: Osthamra (Lundm.); Västerås-Barkarö: vissa delar av Ridön, t.ex. V Oppgården (KERS 1978). Större systematiskt värde har kanske en extremform med upp till 8,5 cm långa, endast 5–7 mm breda blad, samlad i Hed Karmansbo 1898 (Sved. SBG).