Allmän-tämligen allmän på Mälarslätten1, framför allt längs många vägar och järnvägar. Följer ibland banvallar och renar miltals, sistnämnda t.ex. i Björksta och Irsta/ Kärrbo(!). Spridd(-tämligen allmän) i Skogslåglandet, främst på banvallar och stationsområden. Än mera järnvägsbunden i Bergslagen, där den i många trakter syns vara tämligen sällsynt i Övre Bergslagen blott två (järnvägs)fynd. Anses av ALMQUIST (1949) inte fullt klimathärdig i Dalarna, något som möjligen också gäller N. Bergslagen - frånsett i de stora sjöarnas dalgångar (bofast åtminstone i Skinnskatteberg, ej bara på järnvägslokaler). Utbredningstyp: S2 (pS1).
1 På Mälaröarna dock endast några få fynd: Rytterne: Skutterön (S. MARKLUND 1975a); Västerås-Barkarö: Ormhäll på Ridön, sparsam längs vägen (KERS 1978); Ängsö: fl.(!).
Första fynd
HISINGER 1831 så som Avena elatior (Skinnskatteberg s:n). (Ansågs av Hisinger tillfälligt inkommen.)
Ekologi
Epökofyt. I nästan potentiellt naturlig vegetation funnen i restglänta i igenväxande ekhage i Rytterne: Solskenet [N Rytternsäng] N-ut(!). Sparsamt naturaliserad i mesohemerob, tämligen torr-torr ängsvegetation (örtbackar, klippängar, någon gång backberg: Mälarslätten-Skogslåglandet), i regel i obetad omgivning. På några ändmoränsluttningar på Mälarslätten beståndsbildande, så som i Kärrbo: Täby SÖ-ut och Rytterne: Mullboda S ruinen (båda !). Huvudmassan av populationen på mer eller mindre torra, euhemeroba ståndorter: stationsområden, banvallar, väg- och åkerrenar, omgivning av lantgårdstomter, dikesslänter, stigbryn, diverse ruderatängar.
Torrängsmull; humusrik-humusfattig, torrare, euhemerob mineraljord av skiftande textur. På föga surt, frisk-torrt substrat således tämligen anspråkslös men begränsad till ståndorter med låg konkurrens. Halvskugga-öppet ljus.
Xenofyt och ergasiofygofyt. Sen neofyt, knappast hunnen till Västmanland före 1800-talet Olika invandringsvägar: järnvägsspridd (från Uppland) fr.o.m. slutet av 1800-talet; oavsiktligt inmängd i vallfrö; odlad som foderväxt i fleråriga vallar, t.ex. på dikad myrmark i Hofberga i början av 1890-talet. Insänt knylhavrefrö prövat vid Västerås kemiska station redan 1885 (se Västmanlands Hushållningssällskaps Handlingar). Under 1900-talet dessutom gräsfröspridd, avsiktligt utsådd längs många vägslänter och järnvägsbankar. Vägrensbesåning i stor skala först dokumenterad ca 1915 av Lundblad (SAMUELSSON 1923a): Efter hela landsvägen genom Stankt Ilian mot Hovstalund.
WALL (1852) kände några få lokaler i SÖ, Iandsvägen (1877) föga fler (västligast i Munktorp). 1905 första fyndet i Skogslåglandet. (Fläckebo s:n, Bjure enligt SAMUELSSON 1923a); kort därefter ett par i Sala (DAHLGREN 1911, 1949; LD, S). Sedan gradvis allt flera, fr.o.m. 1919 också i Bergslagen, längs vägar, banvallar, vid stationer m.m. (se SAMUELSSON 1923a samt lokalförteckning nedan). Alltjämt troligen stadd i viss spridning.
Lokaler
Samtliga kända Bergslagslokaler: Grythyttan Loka (Segerström enligt SAMUELSSON 1923a). Guldsmedshyttan Flögfors + 200 m S-ut 1958 (Sundholm). Ingelshyttan, banvall; Storå kvarn 1953 (Almquist). Ljusnarsberg N. Ställberg, järnvägen; Kopparberg, järnvägen (1935] (Almquist)-50-talet (Hamrin). Nora N Hagbybron 1957; Källhalsen, banvall 1956 (Almquist). Hitorpet (BINNING 1921). Norberg Bjurfors i parken; Norbergs station 1974(!). Ramsberg N 4–700 m Ö, SÖ och S Flögfors; Nederhyttan; Torpa 1957 (Sundholm). Skinnskatteberg Björkviken, renar och slänter nära banan; Darsbo Ö-ut, gammal vägren, riklig; Skinnskattebergs station 1975(!). Krampens station [1950-talet] (Almquist)-75(!). Sotebo, landsvägen [1950-talet] (Almquist). Västanfors Fagersta station + banslänten S-ut, ymnigt 1976(!). Västanförs station + Skeppmora [banvall] 1919 (Almquist enligt SAMUELSSON 1923a) -74(!). Herrgården [1950-talet] (Almquist). Semla (Almquist) -74(!: ymnigt i S. slussbacken). Viker Älvhyttan [1950-talet] (I. Anderberg).