Allmän (Ängsö)-tämligen allmän på Mälarslätten. Härovan ås-, kalk- och järnvägsgynnad, hastigt avtagande; på vissa lokaler bofast upp till Norra Skogslåglandet Sydlig art, gynnad av Mälarslättens temperaturklimat. Utbredningstyp: S3.
Första fynd
HIS. 1831 (Skinnskatteberg s:n). Indirekt LINNE 1745b: "Wesmannis Flåsgräs".
Ekologi
Tillhör de torrängsväxter, som Sved. enligt SAM. (1923a, 1925) kallade tämligen allmän i Södra delen av Hed. Torde dock, då såväl som nu, ha varit inskränkt till enstaka avsnitt av Köpingsåsen. För nuvarande endast känd från åsvägren SV Jönsarbo(!).
Mycket hemerofil men torde ha haft vissa förutsättningar ingå i det gamla naturlandskapets klippängsvegetation Nu flerstädes i potentiellt naturliga kalkklippängssamhällen: Arboga: Kalkugnsberget (MALMG. 1972a), Sala: Solbohällarna(!). Också i lågdynamiska, naturligt öppna, lövfallspåverkad silikatklippängar: Arboga: Stora Ekbackens lundklippa, Badelunda: Hamre V-ut, Kärrbo: Solviksskogsbergets V-krön, flerstädes (alla !).
Flest förekomster som apofyt i torrängsvegetation Något mindre i klippängar (markhällar, backberg) än i örtbackar. Nästan lika vanlig på torra, helst sandiga-fingrusiga, euhemeroba ståndorter: järnvägsområde, vägskärningar, ladugårdsplaner, åsvägkanter.
Torr, föga näringsrik, ej mycket sur-gärna alkalisk klipp- och annan ängsmull; ruderatjord enligt ovan. Underlag skiftar men utgör påfallande sällan lera. Ljusälskande. Konkurrenssvag. Betestålig.
Lokaler
Utpostlokaler utgör: Skogslåglandet: Möklinta Kyrkbygden (LOH. 1958)-77(!: åsäng mellan kyrkan och Forneby). Västerfärnebo Sörhörende 1953 (Nordin).
Nedre Bergslagen: Nora N Fibbetorp [500 m Ö Åsbosjön] (Göth. enligt SAM. 1925). Ramsberg N Nederhyttan 300 m NÖ-ut 1957 (Sundh.). Skinnskatteberg Krampens stationsområde [1950-talet] (Almq.) -75(!: riklig). Västanfors Hedkärra, vägkant [åsmaterial] 1954 (Björk. manuskript). Västanfors station [1950-talet] (Almq.)†. Viker Dalkarlshyttan vid kvarnen [1850-talet] (Wall manuskript). Vikersvik 1955 (I. And.).
