Spridd(-tämligen allmän) i kulturtrakter, särskilt i städer, samhällen, byar och vid gårdar. Ännu inga uppgifter från Grythyttan, Hjulsjö, Järnboås, Skinnskatteberg (i Bergslagen). Enstaka förekomster dock troliga också där. Det är okänt, om växten är härdigare på Mälarslätten och i Skogslåglandet än högre upp. Troligen är så fallet. Känslig för kalla vintrar enligt W1TTE (1916), AHTI & HÄMET-AHTI (1971). Sannolikt utbredningstyp som mer eller mindre bofast: S3.
Första fynd
POST 1844 (Köpingstrakten: allmän).
Ekologi
Epökofyt. Dels insådd utefter nyanlagda vägsträckor och i gräsvallar, varvid den under några år kan vara riklig, sedan avtar; dels självspridd eller oavsiktligt tillförd till diverse torr-frisk ruderatmark: järnvägsområden, rabatter, åker-och traktorvägar, tomtmark m.m. Även här delvis tillfällig (även på Mälarslätten). Kanske mest varaktig på starkt näringsanrikade, regelbundet nötta ståndorter: omgivning av gödselstäder, ladugårdsbackar, åkerinfarter, vissa gräsmattskanter. Återfynd hittills få. Nämnas kan Rytterne: Åholmen (MALMSTRÖM 1969) -77(!: gräsvall vid bebyggelse).
Tämligen sen neofyt. Knappast tillfinnandes inom området före 1800-talet, då den kom i omlopp som vall- och gräsmattsart (historik: se WITTE 1916). Vid mitten av 1800-talet allmän i Mälartrakten, ''sparsam längre upp till Kila samt sällsynt i Bergslagstrakten" (WALL 1852). Tycks för nuvarande mest (kanske enbart) nyttjas vid besåning av renar och slänter.
Variation
Form ramosum Schum.: Arboga Koberg 1946 (Fridell, ARB, KJT, LD, UPS). Med vippliknande, nedtill lång-, uppåt gradvis allt mera kortgrenigt ax. - Mindre utpräglade ramosum-exemplar här och var(!).