Troligen spridd i Övre och västligaste Bergslagen; tre lokalgrupper i Mälarområdet: Björnön, Strömsholmstrakten, Kungs-Barkarö-trakten (i sistnämnda området allmän); för övrigt fåtaliga, spridda fynd. Ofullbordad spridning Utbredningstyp: pU.
Första fynd
POST 1844 såsom Melandrium diurnum (köpingstrakten: passim). Sillén 1835 (Kila: Sätra brunn; LD).
Ekologi
Sannolikt epökofyt (potentiell agriofyt?). Har betraktats som inhemsk vid Mätaren med hemortsrätt i "lundar". Också riktigt, att de nyssn., fasta lokalgrupperna i hög grad är knutna till bestånd av ädla lövträd. Vissa individ stundom i betydande skugga. Dock aldrig i potentiellt naturlig ängslövskog utan i hemeroba lövgläntsamhällen (igenväxande eller måttligt starkt betade ädellövhagar, utglesad lövskog, små hasseldungar, lövbryn). I fullt sluten, uppvuxen lövskog hittills endast sedd längs stigar, såsom Badelunda: N. Björnön(!), och i parklundar (Hall: se nedan). I andra ängsskogssamhällen (källbevattnad granskog, kalkpåverkad blandskog), i vilka den sparsam ingår i Bergslagen, likaså bunden till stigar, traktorvägar osv.
För övrigt på euhemeroba ståndorter av samma karaktär som angetts under S. alba: renar, diken, slänter, tomtmark. Sällsynt och hittills tillfällig inom stationsområden. Riklig vid trädgårdstipp i Kolbäck: Stuteriet 1977(!). 2 ex. på igenväxande gödselhög i Tillberga S: Hällby 1976(!). Ej åker- eller rabattogräs.
Frisk-källdragspåverkad/svagt växelfuktig, väl utbildad, föga sur-alkalisk mull (ofta lövmull); frisk-tämligen torr, euhemerob mineraljord av växlande textur. Halvskugga-svag skugga på oligohemeroba-mesohemeroba ståndorter; i öppet ljus mest på euhemeroba d:o. Tycks tåla svagt betestryck.
Xenofyt (och akolutofyt, ergasiofygofyt?). Ålder i Västmanland svårbedömd. Antagligen tidig neofyt. Inga frekvensuppgifter hos WALL (1852). Enligt Iverus (1877) "här och där". På flera nutida lokaler i Östra Västmanland känd sedan tidigt 1800-talet: Badelunda: Björnön 1846 (Åkerman manuskript) -77(!: flerstädes från N-udden till S-udden). Kila: Sätra brunn 1835 (Sillén, LD) -77(!: igenväxande parkängar NV Olofsparken, riklig). Kungs-Barkarö-trakten: Köpingsön 1842 (Post manuskript c), Älggården 1850 (Lönn. enligt SAM. 1923a; UPS), många nutida lokaler genom Almquist, Hamrin, WESSBG 1975, ! Däremot ej nämnd från eller samlad i strömsholmstrakten förrän under 1920-talet: Kolbäck: Österängen; Oxhagen 1924 (Lundman manuskript) -70-talet(!). Vid stallarna 1947 (Blomdal enligt Walldén) -77(!). Rytterne: Strömsholms station (Lundman enligt SAM. l 923a)†. Åholmen (d:o) -51 (Walldén)(†). Ej återfunnen av MALMSTRÖM (1969) eller senare. Sjöholmen; St. Ekeby (S. Karlström enligt Lundman manuskript 1924) -77(!: Min St. Ekeby och Sjöh:n, gammalt dike samt intilligg. hasselbryn).
Från Bergslagen ej nämnd under 1800-talet annat än från Nora: Hagby 1881, 1890-talet (nedan) och Grythyttan: Älvestorpet 1895 (Svedberg, SBG). Tänkbart, att arten vid denna tid inte var väsentligt vanligare än nu i Västmanlands högre delar. Bör dock ha invandrat (N-ifrån) betydligt tidigare (1600–1700-talet?).
Den svenska spridningshistorien ej berörd av äldre florister. Beträffande Finland, där den under 1900-talet hastigt utbrett sig över hela landet, uppger AHTI & HÄMET-AHTI (1971), att spridning huvudsakligen skett med vallfrö. Samma spridningssätt kanske viktigast också i Västmanland. Förekomster i flera rester av parkanläggning i engelsk stil (från 1700-talets slut till 1900-talets början) kan tyda på, att den dessutom antingen ofrivilligt införts med parkgräsmattsfrö eller förvildats. Inte heller kan uteslutas, att avsiktlig friplantering förekommit vid något tillfällig Bevis för detta saknas dock. Exempel på parkförekomster: Hallstahammar S: Åsby 1950 (Almquist) (MALMG. 1970: riklig; också i gräsmattsslänt men där utgången efter omplanering). Hed: Bernshammar (Lorichs enligt SAM. 1923a) -77(!: jordblottor i parkslänt). Irsta: Gäddeholms park 1878 (C. H. Joh. enligt SAM. 1923a; JOH) -1946 (WALLD. 1955). Ej återfunnen(!). Spridd hit från Björnön - eller i motsatt riktning? Kila: Sätra brunn: se ovan. Nora S: Hagby park 1881 (M. Floderus) (Bomgren, Göthlin enligt SAM. 1923a). Hällefors: Hörkens f.d. stations-trädgård, "parken" 1978(!).
Mera sällan finns anledning att misstänka, att arten från början förvildats från mindre täppors rabatter. Odlas ännu sparsam som prydnadsväxt, t.ex. Hallstahammar N: N. Stigsbo (MALMG. 1970), Romfartuna S: lgelsta(!), Fellingsbro N: Rockhammar, frösådd på "skogstomt" (Simon Nilss., 1979).
Numera knappast stadd i spridning Då de kända bestånden ofta är individfattiga, är det möjligt, att arten framdeles kommer att minska genom igenväxning.
