F. n. spridd-tämligen allmän, mest i lägre trakter. I Bergslagen tydligt kalkgynnad utan att vara kalkbunden. Utbredningstyp: U.
Första fynd
HISINGER 1831 (Skinnskatteberg s:n).
Ekologi
Troligen idiokorofyt. Mycket hemerofil. Regelbunden i hemeroba- potentiellt naturliga kalkklippängssamhällen och Pinus-haltiga (gläntiga), ört- eller graminiddominans ängsskogssamhällen på frisk-torr kalkmorän (Sala mångenstädes, Nora, Norberg, Viker m.m.).
Som apofyt annars mest i mesohemerob ängs- och ängsgläntvegetation: lövbryn, björkhagar, kraftledningsgator m.m., sällsynt örtbackar. I Bergslagen ett fynd i silikatklippäng(!). Sågs 1977 i Surahammar: Uggelbo i en t.o.m. 1979 hävdad slåtteräng(!) - förmodligen förr inte ovanlig slåtterart. Föga på euhemeroba ståndorter i silikattrakter; gärna så i kalktrakter (väg- och stigkanter m.m.).
Frisk-tämligen torr, i kalkområden även svagt växelfuktig, föga sur-alkalisk ängsmull/rendzina; d:o, euhemerob mineraljord. Underlag ytterst sällan silikathällmark, annars skiftande. Halvskugga-öppet ljus. Betes- och slåttergynnad.
Fram till 1930-talet bedömd som allmän-tämligen allmän i de flesta delområden. Att den nu minskar i silikatområdet visas av, att många recenta bestånd tillhör nyligen övergivna, igenväxande hag- och andra ängs- och gläntmarker. I större delen av området dåligt anpassad till euhemeroba refugier.
