Ännu vid slutet av 1970-talet tämligen allmän, på Mälarslätten och i hela Ö. Skogslåglandets kulturbygder (upp till Dalarna). Eljest mycket sällsynt, (kan vara förbisedd på någon enstaka lokal). Utbredning därmed mycket lik den ståndortsekologiskt närstående Chenopodium rubrums men avviker genom nästan fullständig frånvaro i Bergslagen och Skogslåglandets skogstrakter. Som den anträffats på åtskilliga ställen i Norrlands inland, torde dess spridning i Västmanland (liksom Chenopodium rubrums) vara ofullbordad. Huruvida den är mindre klimathärdig än Chenopodium rubrum i högre trakter är osäkert. Utbredningstyp: S2 (atypisk) (pS1).
Första fynd
Wall hos FRIES 1844 så som Glyceria distans (kring Västerås).
Ekologi
Epökofyt. Bland de starkt koprofila växterna den art, som oftast (dock till mindre än 10 %) uppträder på andra ståndorter än vid gödselupplag, avskrädesplatser och i forna tiders rännstenar. Därvid vanligast å körnött kortgräsmark på ladugårdsbackar, längs kanten av gårdsutfarter samt å grusvägkanter nära gårdar och närfållor (gärna vid sistnämndas ingångar) - dvs. å långvarigt, intermittent spillningsgödslad, euhemerob mineraljord. I de äldre Mälarhamnarna bofast på ruderatmark av likartad beskaffenhet; i Arboga kvar intill hamnens förstöring ca 1975 (Löfgren) (upptäckt av Almquist 1953 men troligen mycket äldre); f.ö. bortsanerad före 1950. Dessutom på annan, alldaglig, vanligen sandig-grusig ruderatjord: vid järnvägsstationer och järnvägar (ett antal fynd av Almquist 1945–1950-talet, sedan aldrig återsedd, troligen mer eller mindre tillfällig); vägkanter i allmänhet m.m. I sistnämnda fall inte alltid kortlivad; ansenligt bestånd t.ex. i landsvägskorset N Hedensbergs herrgård 1978(!).
I motsats till gödselväxterna Chenopodium glaucum och rubrum aldrig i rabatter och trädgårdsland.
Saltälskande (starkt nitrofil). Mycket konkurrenssvag. Svag skugga-öppet ljus.
Xenofyt och kanske reliktapofyt (sedan kusttiden). Åtminstone längst i S gammal men uppfattades vid mitten av 1800-talet som sällsynt utanför städerna (WALL 1852; TROILIUS 1860). Fastän efterforskning säkerligen vid denna tid var mycket ojämn, förefaller växten gradvis ha ökat under de sista hundra åren. För nuvarande på hastig tillbakagång, beroende på nedläggning av smärre jordbruk, upphörd kreaturshållning vid de kvarvarande, samfälld övergång till cementerade gödselstäder/svämutgödsling. Dock är klart, att den överlever också vid vissa nyare cementplattor, särskilt sådana med inga eller låga kanter.
Ibland fåtaliga tuvor, ibland massbestånd.
Lokaler
Bergslagslokaler: Skinnskatteberg Skinnskattebergs station, "på perrongen" 1959 (Almquist)†. Uttersbergs herrgård, gödselstaden 1975(!). Västanfors Västanfors station [1950-talet] (Almquist)†.
