9; sällsynt på Mälarslätten och i Skogslåglandet: tre respektive två recenta lokaler Till synes naturaliserad i båda dessa områden. Ehuru arten är sporadiskt införd och ofullständigt spridd i Skandinavien, ger de kända fynden intryck av att den är sydlig. Måhända inte fullt anpassad till Bergslagens klimat? Preliminär utbredningstyp: S3.
Första fynd
ALMQUIST 1957 (lokal 9). Öberg 1927 (lokal 6).
Ekologi
Epökofyt. Hamnplaner, stationers spårområden (delvis bangårdar), badstrand av sand (lokal 2); finfördelad slagg (lokal 7).
Till sin ekologi alltså lik Erigeron acris på euhemeroba ståndorter: sand- och fingrusgynnad, skyr finpartikelrikt substrat (lera), växer i torrt och varmt läge. Konkurrenssvag. Ljusälskande.
Xenofyt. Sen neofyt. Förmodligen införd med sjöfarten i Arboga och Västerås (början av av 1900-talet), på flera andra lokaler järnvägsspridd (1900-talet). Vindspridd till lokal 2 och 4? Hur kommen till 7? Längst konstaterad på lokal 3: 28 år (växtlokaler sedan bebyggd). Kan vara stadd i viss spridning utmed järnvägsnätet.
Sårbar.
Lokaler
Mälarområdet: Arboga 1 Arboga stations banområde 1957 (Nordin) -78(!). 2 Frösshammarsön, badstrand, enstaka 1976 (Löfgren). 3 †Hamnen 1947, -50 (Fridell, ARB) -75 (LÖFGREN 1976c: före hamnens förstörande "Hundratals kvadratmeter av grusplanen"; ARB). Badelunda 4 Björnöbron [cirka 1950] (Nordin)†. Köping 5 Köpings bangård 1961 (Almquist, S, UPS) -77(!: spårområdet + intilliggande grusplan, riklig). Västerås S 6 †Djuphamnen 1927 (Öberg).
Skogslåglandet: Karbenning 7 Högfors f.d. bruk, torr, ännu öppen slaggmark, 9 små ex. 1974(!, UPS). Säkerligen gammal förekomst. Igenväxning bör hindras. Linde S 8 Lindesbergs station, avlastningstomt, på grus, 8 ex. 1976(!). Sala 9 Jugansbo station mellan spåren [på sand]. några ex. 1952 (ALMQUIST 1957)†.