Har från en lång rad delområden uppgetts vara allmän, både på Mälarslätten och i övriga regioner (även i Övre Bergslagen) - är snarare spridd-tämligen allmän på Mälarslätten (i större åkertrakter tämligen sällsynt), tämligen allmän högre upp, huvudsakligen i kulturområden. I Ljusnarsberg fjorton lokaler kända, i Skinnskatteberg nio osv. I stort inga nämnvärda utbredningsluckor. Lokalt finns sådana. Utbredningstyp som eventuell idiokor: Kalk? Som antropokor: U.
Första fynd
WAHLENBERG 1824 (Skinnskatteberg s:n). Enligt Wahlenbergs manuskript 1821 sedd i Hisingers herbarium.
Ekologi
Osäker idiokorofyt (agriofyt?). Känd från potentiellt naturligt, örtrikt Pinus-Calamagrostis arundinacea-samhällen på moräntäckt, obruten kalkknalle: Ljusnarsberg: Högforstjärn (Kalkberget)(!). I rätt snarlik omgivning i skogen S Silvtjärn i Norberg: liten blockbrant med gles björk-barrskog inom kalkområdet(!). Ofta, dock inte konstant, i restgläntvegetation kring kalkbrotten; kan i en del fall vara reliktapofyt.
Eljest som mer eller mindre utpräglad apofyt (synantrop): mestadels i mesohemerob, frisk-torrare, örtrik, lågvuxen ängs- och ängsgläntvegetation, ofta glesa lövhagar och liknande (utglesad) skogsvegetation, även helt trädfri betesmark, stigbryn, renar m.m. I Bergslagen och någon gång Skogslåglandet, ej på Mälarslätten, i örtbackar. Sparsamt på euhemeroba ståndorter, begränsad till kalkrik varp, hag- och brynstigar och liknande. (Ej nya skärningar, sandtag, järnvägsområden m.m.)
Frisk-måttligt torr, föga sur- alkalisk ängsmull; d:o, alltid humusrik-mullartad, euhemerob mineraljord. Underlag mineraljord. Frånvaron på hällmark kan bero på dålig anpassning till ståndorter med tunt jordtäcke. I Bergslagen kalkgynnad men inte starkt. Svag skugga-öppet ljus. Betesväxt.
Akolutofyt, xenofyt. Arkeofyt. Oftast små, lokala grupper.
Variation
Form glabrata Hartm.: Arboga Stora Ekbacken 1943 (Fridell, ARB).