Tämligen allmän (kring Mälaren allmän) från Mälarslätten t.o.m. Nedre Bergslagen, N-ut övervägande i dalstråken. Ofullständigt känd i Övre Bergslagen men sannolikt av lägre frekvens. I samtliga delområden Uttunning i NV kan bero på ogynnsamma markförhållanden (frånvaro av leror). Härdig upp till nordligaste Skandinavien. Utbredningstyp: S1.
Första fynd
HIS. 1831 såsom S. glauca (Skinnskatteberg s:n). Wahlenberg manuskript 1821 (Skinnskatteberg: komministergårdens hage).
Ekologi
Idiokorofyt. Hemerofil. Fuktängs-, kärrängs- och vissa rikkärrsamhällen, t.ex. Carex elata-samhällen, allt främst i limnogen omgivning Sällsynt i rika fattigkärr-myrkantsamhällen (fastmattor; sedd bl.a. i Sphagnum-Parnassia-Salix lapponum-vegetation). Också ursprunglig i strandkantsamhällen? I kulturpåverkade sådana nu flerstädes vid eutrofa vatten.
Vanligast i hemerob fukt- och kärrängsvegetation Sällan i diken och på andra euhemeroba ståndorter.
Väl neutrali erad, tunn kärrtorv; föga sur fuktängshumus, helst på finpartikelrik mineraljord (lera, mjäla). I limnogen miljö gynnad av slam, som avsätts under högvatten. Tämligen betestålig. Ljusälskande.
Variation
Den grågröna formen (f. glauca) överallt vanligast. Den gröna (f. virens G. F. May) likaså i hela landskapet men utgör endast ca 5–10 % av populationen. Några ekologiska skillnader dem emellan ej uppdagade.